Våldets nya skepnader

Från fyllebråk till gängmord

Foto: Iliya Andriyanov

Foto: Iliya Andriyanov

I dagens Sverige har kunskap om granater blivit kompetensutveckling för kommunanställda. Sverige ligger över de nordiska grannarna i Global terrorism index, och i storstäderna eskalerar väpnat våld. Henrik Höjer ser ett oroligare samhälle avspeglas i den nya brottsligheten.

Av Henrik Höjer

Publiceras i Kvartal vol. 1 2016, online: 2016-03-21

Den 22 september i höstas släppte TT en kort notis med rubriken ”Anställda får handgranatskunskap”. Där berättades att kommunanställda i Malmö – förvaltningschefer, anställda vid socialtjänster och skolvaktmästare – skulle få lära sig se skillnad mellan skarpa och manipulerade handgranater. Tanken var att om någon får syn på ett misstänkt föremål bör man kunna avgöra om det är en riktig granat eller inte. Ett slags kompetensutveckling i tiden, kanske. Samma dag rapporterade för övrigt TT i notisform att en skarp handgranat hade hittats intill en lekplats i Landskrona, varför utbildningssatsningen framstår som fullt rimlig.

Under sommaren 2015 rapporterades tio handgranatsdåd i framför allt Malmö – och under det första halvåret kunde man räkna 30 sprängdåd i staden. I juni dödades dessutom fyra personer av en bilbomb, och polisen rubricerade händelsen som mord med koppling till organiserad brottslighet. Ett sådant bombdåd torde vara unikt i Sveriges moderna historia.

Ingen befintlig statistik

Hur vanligt är det då med bomber och granater i Sverige? Hur ser trenden ut? Det är inte alldeles lätt att veta. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har när detta skrivs ingen specifik brottskod för bombdåd. När jag kontaktar dem angående detta tror de att orsaken är att frågan tidigare varit irrelevant. När bombdåd skett har de sorterats in under andra befintliga kategorier. Därför har BRÅ ingen statistik eller övergripande kunskap om dessa brott i Sverige.

Inte heller polisens nationella bombgrupp kan ge någon samlad bild av utvecklingen, utan hänvisar mig till de enskilda polisdistriktens informationsinhämtning. Enligt polisens nationella mediecenter finns i nuläget ingen sammanhållen statistik över bombdåd. De sorteras in under andra brottskategorier, så vi vet faktiskt inte mycket om utvecklingen, mer än att Sverige på senare år har stigit i den globala rankingen i Global terrorism index, där vi år 2015 låg på plats 60 i världen. Det är långt över våra nordiska grannländer. Danmark ligger till exempel på 118:e plats.

Okunskapen om bombningarnas omfattning tyder på ett yrvaket förhållningssätt. För inte länge sedan var förhållandet liknande vad gäller skottlossningar i Sverige. Eftersom sådant varit så ovanligt har det systematiska kunskapsinhämtandet varit en icke-fråga. Det är knivdåd man bokfört detaljerat, eftersom knivdådet under lång tid var det typiska mordet eller dråpet i Sverige. Nu börjar det föras statistik över skjutningar, till en början utifrån hur många som skrivs in på sjukhus för skottskador. Björn Granath vid BRÅ har undersökt frågan via Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik. Där framgår en kraftig ökning, ungefär en fördubbling de senaste tio åren, från omkring 25–30 fall per år till drygt 50 fall (fram till år 2013).

Och enligt SVT[1] eskalerar det väpnade våldet i de svenska storstäderna. I Stockholm skottskadades 189 personer under perioden 2010–2015. I Köpenhamn är siffran 30.  Situationen beskrivs som ”extrem” jämfört med våra grannländer.

Våldet byter skepnad

Det dödliga våldet håller på att byta skepnad i Sverige. Den nya typen av dödande – med skjutvapen – är farligare för omgivningen och mer svårlöst.

Det typiska dödliga våldet begicks tidigare inomhus, i hastigt mod och med kniv. Ofta var svartsjuka och/eller mycket alkohol inblandat. Ofta kände gärningsman och offer varandra väl. Denna typ av mord har länge dominerat statistiken och är i regel lätta att klara upp. Omkring två tredjedelar av de knappt 100 dödsfallen per år är av denna typ. Dessutom är dessa bråk i regel både osynliga och ofarliga för tredje person. Men denna typ av våldsdåd minskar nu i takt med att drickandet minskar.

Omkring en tredjedel (32 procent) av det dödliga våldet år 2014 kunde hänföras till skjutvapen. Det är en ökning. Under 1990- och 00-talet användes skjutvapen i omkring 20 procent av fallen av dödligt våld, enligt BRÅ.

Vi ser även allt fler skottlossningar bland allmänheten, exempelvis i Stockholms län. De kan oftast knytas till organiserad brottslighet eller gängkriminalitet. Tendensen är att allt fler sker på dagtid och på allmän plats. Även automatvapen har blivit vanligare och vid flera tillfällen har förbipasserande skadats av kringflygande kulor.[2] Vid dessa skjutningar kan rena bagateller ligga bakom, men våldet sker sällan spontant eller i samband med alkohol. Någon har snackat skit, tjallat, brustit i respekt eller blåst någon. Vederbörande letar upp antagonisten och skjuter mot honom. Det handlar alltså mer sällan om rena maffiakrig om territorier, marknadsandelar eller liknande.

Skjutandet har ökat till den grad att detta blivit ‘rutinsjukvård’

Enligt en studie i Läkartidningen[3] skottskadades 58 personer i Göteborg under en 18-månadersperiod. Även där konstateras att skjutandet ökat till den grad att detta blivit ”rutinsjukvård”. Av de 58 personerna dog 10 av sina skador. Merparten av de skjutna kunde relateras till gängkriminaliteten i staden. 57 av dem var män och medelåldern var 30 år. De kunde också delas in i två rätt tydliga grupper. Dels en liten grupp, där offren var mycket svårt skadade och de flesta avled av skottskadorna, dels en större grupp som bara var lätt skadade. En rimlig tolkning är att det handlar om å ena sidan rena ”avrättningar” och å andra sidan skrämselskjutningar, där avsikten inte är att döda.

Grovt våld ökar

Det har talats mycket om trygghet det senaste året, och i regel har det dödliga våldets långsiktiga minskning anförts som argument. Men för de flesta handlar trygghet trots allt inte om att slippa bli ihjälskjuten, utan om något långt mer trivialt. Storstockholm har till exempel under sommaren 2015 drabbats av en inbrottsvåg som varit värre än på många år.[4] Apropå ännu en skottlossning i ett utanförskapsområde uttalade kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki att det grova våldet i Sverige ökat under flera år.[5] De polisanmälda hatbrotten har ökat kraftigt, och det totala antalet anmälningar under år 2014 är det högsta hittills. Även ett allt grövre våld mot poliser har rapporterats.[6] I Göteborg ville den socialdemokratiske ordföranden i en stadsdelsnämnd nyligen införa undantagstillstånd i stadsdelen Biskopsgården på grund av skjutande och bombande.[7] Listan kan göras lång.

Till detta ska läggas oron för islamistisk terror. Säpo larmade redan förra våren om en ”historisk utmaning” och syftade på hemvändande IS-terrorister eller Al Qaida-inspirerade våldsverkare. Detta följdes i augusti av att inrikesminister Anders Ygeman presenterade sin strategi mot terrorhotet. Han vill nu att polisen ska kunna ta hjälp av militären vid terrorattentat – knappast ett tecken på att Sverige är tryggare än någonsin. Efter terrordådet i Paris den 13 november 2015 uppgraderades terrorhotet till nivå fyra, vilket är historiskt unikt.

Sveriges poliser anser sig dessutom ha mycket liten kapacitet att hantera ett omfattande terrordåd. Endast 20 procent av kåren bedömer hanteringsförmågan som hög.[8] Detta ligger i linje med att SOM-institutet vid Göteborgs universitet redan tidigare rapporterade att allt fler oroar sig för terrorism i Sverige, även om siffrorna inte är lika höga som efter år 2001. 

Amerikanska gangsters och svensk vardag

Åren 2007 och 2008 skrev jag på min bok ”Al Capone. Gangstern och den amerikanska drömmen”.[9] Researchen bestod, förutom att läsa in sig på existerande litteratur och forskning, främst i att jag fått tillgång till den stora tidningen Chicago Tribunes indexerade webbarkiv (alla artiklar sedan slutet av 1800-talet finns numera i pdf:er med alla viktiga ord sökbara; söker man på ”gangland murder” mellan åren 1920 och 1933 får man hundratals träffar). Ganska snart hade jag tusentals tidningsartiklar från 1920- och 30-talets Chicago i min dator. I Chicago var kriminaljournalistik stort på den tiden. Artiklarna var långa. Namn på brottslingar offentliggjordes utan vidare och man publicerade ibland bilder från mordplatser. De färgstarka gangstrarna var frikostiga med intervjuer. Boken skrev i stort sett sig själv med detta källmaterial.

Att det scenario som beskrevs i de gamla läggen från Chicago Tribune … skulle förekomma i svenska tidningar mindre än tio år senare, det kunde jag inte drömma om.

Men att det scenario som beskrevs i de gamla läggen från Chicago Tribune – gäng som tagit kontroll över stadsdelar, regelbundna mord på öppen gata, skottlossningar, bilbakhåll, bombdåd, automatvapen, tystnad gentemot polisen i de invandrardominerade stadsdelarna – skulle förekomma i svenska tidningar mindre än tio år senare, det kunde jag inte drömma om. Våldet och laglösheten i dåtidens Chicago var helt klart värre än i dagens Sverige, men det handlar snarare om en skillnad i grad än i art.

Innan jag går vidare är det dock bäst att framhålla: Nej, det dödliga våldet i Sverige har inte ökat på lång sikt. Men inte heller Chicagos invånare blev på 1920-talet tryggare av att veta att USA:s mordstatistik var relativt oförändrad under denna tid, eftersom nationella genomsnittssiffror inte säger så mycket om vad som sker i vissa städer eller stadsdelar.

Andelen som utsatts för våldsbrott (misshandel, hot och personrån) har sakta sjunkit sedan år 2005, från 7,3 procent till 6,5 procent i den senaste mätningen i Nationella trygghetsundersökningen, som publiceras årligen av BRÅ. Den övergripande, nationella trenden är alltså betryggande. Men det är de tre storstadslänen som har den högsta andelen otrygga och brottsutsatta: ”Det är viktigt att komma ihåg att det kan se olika ut i olika delar av landet. I vissa delar av våra storstäder kan det mycket väl vara en negativ utveckling, medan landet i stort följer en annan trend”, skriver BRÅ:s utredare Sven Granath.

Enligt Nationella trygghetsundersökningen ”framgår också att utrikesfödda män har en högre grad av otrygghet vid utevistelse en sen kväll i det egna bostadsområdet än män som är födda i Sverige.”[10] Även personer som ”bor i flerfamiljshus har en högre grad av otrygghet vid utevistelse en sen kväll i det egna bostadsområdet än boende i småhus. Skillnaden är särskilt stor för män”, enligt samma källa. De segregerade förorterna kring storstäderna verkar med andra ord inte följa den nationella trenden.

De segregerade förorterna kring storstäderna verkar … inte följa den nationella trenden. Vad vi ser är tecken på en polarisering och segregering även vad gäller utsatthet för brott.

Vad vi ser är tecken på en polarisering och segregering även vad gäller utsatthet för brott. Och i BRÅ-rapporten ”Skjutningar 2006 och 2014” konstateras att ”i områden som kännetecknas av utanförskap har skjutningarna ökat särskilt mycket. I de områdena var antalet anmälda skjutningar per 100 000 invånare, fem gånger vanligare än i övriga delar av landet.”

Ett tecken i tiden är också att Rikspolischefen nyligen gick ut och krävde 2 500 nya poliser, något som torde vara överflödigt om brottsligheten verkligen minskar.[11]

En annan indikator på växande social oro och segregering är bilbränderna som har ökat kraftigt sedan slutet av 1990-talet. Det är visserligen en typ av brott som mycket sällan medför personskador, men likväl tecken på kravaller och grov vandalism. Det handlar om en nationell ökning från drygt 300 till drygt 1 200 fall om året sedan slutet av 1990-talet. Mörkertalet är mycket litet på grund av försäkringsfrågan, varför detta innebär en faktisk ökning. Bränderna är ofta koncentrerade till storstädernas förorter, där frekvensen bilbränder per 100 000 invånare kan vara tio gånger så hög som i de minst drabbade kommunerna, till exempel ett flertal norrländska glesbygdskommuner. En viktig faktor för att förklara bilbränderna är segregering.[12] Hög koncentration av utlandsfödda ökar risken för bilbränder, liksom andel yngre personer i åldrarna 15–24 år i kommunen.

Utpressning och kriminella gäng

Utpressning är en viktig indikator för organiserad och långsiktig brottslighet. Den första systematiska genomgången av dessa brott gjordes först år 2012 av BRÅ.[13] Det visade sig att utpressningsbrottsligheten ökat kraftigt i Sverige, även om mörkertalet kan vara stort. I början av 1990-talet anmäldes omkring 500 fall om året. År 2010 hade siffran femfaldigats till 2 500. Enligt BRÅ:s utredare kan detta inte bara förklaras av ökad anmälningsbenägenhet, utan det handlar troligen om en faktisk ökning. Den största ökningen har dessutom skett efter år 2005.

Enligt flera bedömare återspeglar detta gängbrottslighetens utveckling i Sverige, där vi ser allt fler aktiva gängmedlemmar. Just utpressning är ett vanligt så kallat etableringsbrott för kriminella nätverk. Det handlar om att bygga upp våldskapital och försöka skapa långsiktiga vinster. Kopplingen mellan gängbrottslighet och utpressning behandlas i polisen och sociologen Amir Rostamis licentiatavhandling om de svenska gatugängen, där han tecknar en bild av dramatiskt ökad gängbildning i Sverige sedan 1990-talet.[14] I samband med detta har även det dödliga våld som kan hänföras till kriminella konflikter ökat.

Rostami har kartlagt drygt 200 gängmedlemmar från sju gäng. Han intervjuade ett tjugotal av dem. De flesta var mellan 22 och 28 år gamla, och 76 procent var första eller andra generationens invandrare. Han kunde identifiera fyra typer av gängbrottslingar: Entreprenören är en pragmatisk affärsman. Profeten brinner för sina följeslagare som han ser som sin familj. Realisten ser sig som en överlevare i hård miljö, medan offret skyller allt på samhället. Dessa olika typer visar att liknande betingelser kan alstra helt skilda beteenden: ”Samtidigt visar resultaten att det inte är så enkelt att man kan förklara gängens uppkomst med endast ’bristande resurser’ och olikheter i samhället. Gäng som samexisterar under samma sociala umbäranden kan uppvisa helt olika mönster”, skriver Amir Rostami. Därmed behövs även olika typer av insatser, utöver de rent polisiära, menar han.

Tecken på ett oroligare samhälle

Samtidigt kan vi läsa att allt fler yrkesgrupper behöver larm, till exempel bibliotekarier. Många bibliotek har numera avtal med väktare, liksom vissa sjukhus, skolor, biografer och badhus där man har sett samma utveckling med larm, övervakningskameror och avtal med ordningsvakter.

Allt större resurser läggs på brottsprevention (i USA kostar brottspreventionen mer än sex gånger mer än för 50 år sedan, enligt Global peace index år 2015). Det handlar om kameraövervakning, larmsystem, ordningsvakter, inträdeskontroller, kodlås på dörrar.

Slutligen kan vi konstatera att 2015 var ett ovanligt år. Förutom det eskalerande skjutandet och bombandet har vi sett en skjutning med automatvapen som dödat två och skadat åtta personer i Göteborg under senvintern. I Uddevalla begicks ett trippelmord med skjutvapen i mars. En bilbomb dödade fyra personer i Torslanda på försommaren. Under sommaren och hösten har ett dubbelmord och ett trippelmord med kniv skett på allmän plats (Ikea och Trollhättan), dåd som dessutom riktats mot okända personer av ”fel” etnicitet. Lägg till detta det stora antalet anlagda bränder på flyktingförläggningar.

Dessutom rapporteras nu om en kraftig ökning av avtalet mord i Sverige under 2015 – en ökning med 26 procent jämfört med tidigare år.[15] Tillfälligheter eller trendbrott? Tiden får utvisa.

Henrik Höjer är historiker, vetenskapsjournalist och författare.

 

Noter

[1] Den 6 november 2015.

[2] P4 Stockholm den 9 oktober 2015.

[3] Nr 29–31 2015.

[4] SvD den 18 augusti 2015.

[5] SvD den 23 mars 2015.

[6] P1 Morgon den 12 oktober 2015.

[7] GP den 16 oktober 2015.

[8] Forskning & Framsteg den 15 mars 2016.

[9] Albert Bonniers förlag 2009.

[10] BRÅ, rapport 2015:1.

[11] SVT den 25 januari 2016.

[12] Forskning & Framsteg nr 7 2013.

[13] ”Utpressning i Sverige”, 2012:6.

[14] ”Tusen fiender. En studie om de svenska gatugängen och dess ledare” (Linnéuniversitetet 2013).

[15] SvD den 15 mars 2016.