Sveriges neutralitetspolitik – från det bortglömda in i det okända

Historiska myter influerar nutidens politiska vägval

Foto: Håkan Karlsson

Foto: Håkan Karlsson

Rötterna till Sveriges neutralitet är i dag delvis glömda och missförstådda. När en felaktig historieskrivning vinner mark får det konsekvenser även för vår tids säkerhetspolitiska tänkande, skriver Mattias Warg. Myter om Sveriges ställningstaganden under tidigt 1800-tal påverkar dagens vägval och gynnar inblandning i just den storpolitik som dåtidens revolutionärer ville hålla landet utanför.

Av Mattias Warg

Publiceras i Kvartal vol. 1 2017, online: 2017-03-05

I korthet

  • Åren 1809-1814 lades grunden för en ny svensk utrikespolitik i neutral anda. Men motiven till förändringen är missförstådda.
  • En historisk missuppfattning är att Sverige präglades av revanschism efter förlusten av Finland till Ryssland år 1809. En annan är att kronprins Karl Johan år 1812 gjorde upp med samma revanschism och därmed la grunden till den moderna svenska neutralitetspolitiken.
  • I själva verket var 1809 års regering starkt kluven i revanschfrågan. Många ansåg det orealistiskt att man skulle kunna återerövra Finland. Kronprins Karl Johan fullföljde en redan etablerad utrikespolitik med syfte att göra Sverige oberoende av stormaktsallianser.
  • De historiska myterna har fått betydelse för vår tids säkerhetspolitiska tänkande, framför allt genom att de bidragit till en ensidig fokusering på maktbalansen mellan västmakterna och Ryssland. Betydelsen av samspelet mellan inre och yttre konflikter har i gengäld hamnat i skymundan.

Har Sverige lämnat en missuppfattad utrikespolitik? Frågan är oundviklig för den som gräver fram den svenska neutralitetens rotsystem från början av 1800-talet.

Då, för 200 år sedan, skiftade de säkerhetspolitiska paradigmen. Sverige övergav storpolitiken bortom haven sedan soldaterna kommit hem från Napoleonkrigens slagfält för sista gången. Med beväringsmötets skytteträning tog försvaret ett stort steg mot den moderna värnplikten.

De senaste 25 åren har vi ställt det där på huvudet. I min hemstad Östersund har de grönklädda rekryterna försvunnit ur stadsbilden. På flygplatsen har jag i stället mött vänner i det militära med stora gröna väskor, på väg till den NATO-ledda krigsinsatsen i Afghanistan.

I dag är det en utbredd uppfattning att Sverige gett upp såväl nationellt försvar som möjligheten att vara neutralt i händelse av krig i närområdet. Vad som är den officiella linjen är spektakulärt otydligt.

Kanske är det följden av en kollektiv minnesförlust.

Historiska missförstånd

Sverige under Napoleonkrigen känns avlägset: Det var år 1805 som den enväldige och antibonapartistiske kung Gustav IV Adolf drev in riket i ett misslyckat krig mot den franske kejsaren. Krisen ställdes på sin spets genom alliansen mellan Napoleon och Rysslands tsar Alexander i Tilsit år 1807. I mars 1809, efter svåra motgångar i kriget, gjorde missnöjda svenska militärer revolution och störtade kungen. Sverige blev en konstitutionell monarki och förlorade Finland vid freden i Fredrikshamn.

Därefter, åren 1809–1814, lades grunden för en ny svensk utrikespolitik i neutral anda. En serie fredsslut, den allmänna beväringen och unionen med Norge år 1814 innebar förutsättningar för svenskt oberoende av stormaktsallianser. Men motiven till förändringen är missförstådda.

I dag är det en utbredd uppfattning att Sverige gett upp såväl nationellt försvar som möjligheten att vara neutralt i händelse av krig i närområdet. Vad som är den officiella linjen är spektakulärt otydligt.

Den första missen handlar om stämningsläget i Sverige efter förlusten av Finland år 1809. Historikerna har överdrivit den svenska revanschismen, ofta illustrerad av hovkanslern Gustaf af Wetterstedts ord i ett statsrådsanförande om att ”kräva en blodig räkning av Ryssland”. Orden fälldes vid ett möte den 30 augusti om fredsförhandlingarna och de ryska kraven på nya gränser.

Berättelsen om den svenska revanschismen är i bästa fall en halvsanning. I den långsiktiga utrikespolitiska debatten under år 1809 var revanschfrågan relativt betydelselös. Den överordnade frågan handlade om Sveriges förutsättningar att agera självständigt eller eftergivet i förhållande till Napoleons Frankrike, som dominerade kontinenten. Det är delvis en parallell till eftergiftsproblematiken gentemot Hitlertyskland under Andra världskriget.

När det gäller Finlands framtida status var Sveriges ledare i själva verket påfallande ambivalenta. De ledande statsråden, Georg Adlersparre och Baltzar von Platen, var utpräglade ”neutralister”. De ville stå fria i förhållande till Frankrike. I förgrunden för deras intresse stod Norge, som då ännu tillhörde Danmark. De understödde norska planer på ett nationellt uppror och var beredda att acceptera förlusterna av Finland och Pommern. Adlersparre skrev, före regeringsmötet om fredsförhandlingarna, till den nye kungen, Karl XIII:

På Finland, till och med på Åland, är väl, efter min underdåniga mening, ej värt att hålla; de gå väl ändå förlorade, och synas efter naturens geografi ej höra Sverige till.

Under statsrådet om freden framhöll Platen de utrikespolitiska skälen till att Finland var ”för evigt förlorat”.

Även Wetterstedts ofta citerade tal var mer nyanserat än man kan tro. Han tillhörde regeringens franskt eftergivna falang, men även i det perspektivet spelade hoppet om revansch snarare en retorisk än en politisk roll. Det var ett hopp vars eventuella infriande inte ”med någon säkerhet kan bedömas”. I fortsättningen på statsrådsanförandet den 30 augusti avfärdade Wetterstedt sina egna revanschistiska utgjutelser med att ”hjärtats och den livliga inbillningens önskningar” inte ska styra beslut som ”kräver endast det kallare förnuftets prövning”.

I ett senare brev till en statsrådskollega förtydligade Wetterstedt denna ståndpunkt med att förklara ”att det hädanefter blir för oss omöjligt att göra något emot Ryssland”.

Kronprins Karl Johans brott med den föregivna svenska revanschismen har blivit en svensk historisk kliché. Därigenom blir år 1812 – början på ett nytt krig mellan Frankrike och Ryssland – neutralitetspolitikens år noll. Denna historieskrivning är felaktig och orimlig.

Wetterstedt bär dessutom ansvar för en paroll som skulle åtfölja det nya och fredliga Lill-Sverige genom kommande sekler. Han var av allt att döma mannen bakom Karl XIII:s tal till ständerna efter freden, där kungen uppmanade: ”Må … våra förlorade besittningar inom egna landamären återvinnas”.

Därmed är vi framme vid ett annat missförstånd, som handlar om vem äran för frasen bör tillkomma.

Karl XIII:s tal vid freden 1809 är så gott som bortglömt. I stället är det Esaias Tegnérs dikt Svea och raden om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter” som gått till historien. Raden kom till i samband med en omarbetning år 1812. Svenska historieböcker brukar ange att Tegnérs skrivning var påverkad av kronprins Karl Johan, den förste Bernadotte. Men Karl XIII höll sitt tal, där samma idé upphöjdes till nationell paroll, mer än ett år innan Bernadotte steg i land på svensk mark.

Konsekvenser för dagens utrikespolitik

De två missförstånden om revanschismen och Karl Johan ligger indirekt till grund för motiveringarna av nutida svensk utrikespolitik. Som ny utrikesminister år 2006 förklarade Carl Bildt att EU-inträdet 1995 inneburit ett paradigmskifte i utrikespolitiken, ”även om det då kanske inte alltid uttalades tillräckligt klart”. Den äldre neutralitetslinjen övergavs. Det föregående paradigmskiftet, det som ledde fram till alliansfrihet och neutralitet, skedde enligt Bildt ”1812”.

Kronprins Karl Johans brott med den föregivna svenska revanschismen år 1812 har blivit en svensk historisk kliché. Den berättas dagligen landet över i samband med historielektioner i skolan eller guidningar på historiska platser. Där är Bernadotte ”realisten” som tvingar de överspända svenskarna att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Bernadotte framstår som ett lejon som spelar ut den ryska björnens kraft mot den franska örnen, Napoleons symbol. Därigenom blir år 1812 – början på ett nytt krig mellan Frankrike och Ryssland – neutralitetspolitikens år noll.

Denna historieskrivning – det ledande temat i minst ett par nordiska historiska bokverk på 2000-talet – är felaktig och orimlig. Myterna är dock lättare att konstatera än att avliva.

Det är svårt att säga vad den felaktiga historiska tolkningsramen har betytt för vår tids utrikespolitik. Inte minst eftersom myterna delas av neutralister och NATO-vänner. Men historieskrivningen och motiven för den utrikespolitiska förändringen under 1990-talet och de efterföljande decennierna har en sak gemensam: båda vilar tungt på maktbalansmotivet.

Myterna om de hämndlystna svenskarna och maktpolitikern Karl Johan ingår i det svenska historiska identitetsbygget. De upprepas av diplomater och politiker i tal och böcker. Myterna ackompanjerar fixeringen vid maktbalansen mellan Ryssland och västmakterna.

I samband med uppmärksammandet av 75-årsminnet av Finska vinterkriget år 2015 höll Bildt ett tal där han drar slutsatser av både Napoleonkrigen och Finska vinterkriget. Enligt Bildt visar dessa händelser att Ryssland flyttar fram sina positioner när det får ”stöd eller accept av någon annan viktig europeisk stormakt”, och det är därför, förklarar han, ”som jag så tydligt betonar den europeiska sammanhållningen och den atlantiska dimensionen”.

I Bildts tal finns samma perspektiv som präglar såväl historieskrivningen som det moderna svenska utrikespolitiska tänkandet. Återigen möter vi en version av maktbalans, där lejon (svenska och finska) fortsätter att manövrera mellan eventuella örnar (tyska, franska eller amerikanska) som kan tänka sig att göra upp med björnen (ständigt den ryska).

Men det är en torftig syn i jämförelse med de dynamiska idéer som i själva verket låg till grund för kursförändringen år 1809.

Maktkritik och folkets rätt

Bakom idén att återvinna förlorade provinser inom egna gränser fanns revolutionsepokens internationella tankegods, med sin säregna blandning av modernt och klassiskt tänkande.

Det handlade minst lika mycket om maktdelning som om maktbalans. Medan maktbalans i regel beskriver ett läge av jämvikt mellan konkurrerande makter, går tanken om maktdelning ut på att skapa en effektiv åtskillnad mellan företrädesvis lagstiftande och styrande befogenheter. Förändringen år 1809 byggde även på avancerade idéer om folksuveränitet. Dessa vände upp och ner på dåtidens legitimistiska idéer om kungliga familjers rättighet att regera över sina undersåtar. Men idéerna skilde sig även från senare tiders mekaniska uppfattningar om folkstyre, där diskussioner om olika gruppers rätt till inflytande och lika representation hamnade i förgrunden. I 1809 års retorik är folkens suveränitet snarare en filosofiskt definierad naturlag, trögt verkande och nödvändig för legitim maktutövning.

Under hela detta tankekomplex låg en djupt skeptisk syn på makt utan begränsning och åtskillnad, som gick hand i hand med ambivalensen inför krig, erövringar och storpolitik.

Språket i Karl XIII:s fredstal stod i bjärt kontrast till företrädarens. I stället för Gustav IV Adolfs gudfruktiga uppmaningar finner man en kritisk och resonerande rationalism. Kungen skildrar sin väg mot accepterandet av de ryska fredsvillkoren som en ”uppoffring av mina enskilda känslor”. Med hjälp av talskrivaren Wetterstedt skiljer kungen på sin egen böjelse som makthavare, mån om äran, och de allmänna behov han ser sig tvungen att ta hänsyn till.

Även om en demokratisk regering styrs av andra värderingar än enväldets är den fortfarande ärelysten. Regeringar strävar fortfarande efter en gloria, om inte den som omger Guds krigare, så den som omger demokratins.

Språkbruket följer revolutionens politiska logik. Adlersparre, som var ledare för revolutionen år 1809, hade ägnat en avsevärd del av sin skriftställargärning åt svidande uppgörelser med Sveriges traditionella krigspolitik. Här ansåg han sig finna roten till landets fattigdom, ödemarker och omätliga statsskuld. I sin tidskrift Läsning i Blandade Ämnen förklarade han år 1797:

Det klander, som billigt synes kunna tilläggas dylika avvikelser ifrån sann välgörenhet mot fäderneslandet, fäster sig väl helt naturligt vid regenternas enskilda ärelystnad, vilken hos dem så ofta förmått kväva all känsla för undersåtars sanna väl; och även, nästan lika rättmätigt, vid den anda hos vissa medborgarklasser, som förmått dem, att, för deras egna anseende och bestånd, förvilla allmänna tänkesättet, stämpla lysande men onyttiga bedrifter till medborgerlig förtjänst, och genom krigsbragder försöka rättfärdiga den partiska hand, vilken tilldelat dem de största fördelar staten kan giva: det har varit mäktiga individers urgamla bemödande, att dra den lägre allmänhetens blick från dess egna och sanna angelägenheter till Europas och till en inbillad ära.

Detta maktkritiska perspektiv är en nyckel till att förstå tidens nyorientering. Det var naturligt att betrakta de europeiska staterna som notoriskt instabila till följd av oräkneliga konflikter, kanske främst mellan styresmännen och de nationer de skulle regera över. Hos dem som tog makten år 1809 fanns en framträdande idé om att styrkan hos den militärt starke därför inte var vad den syntes vara. Den som var stark skulle en dag bli svag, därför att tiden gick, omständigheterna förändrades, kungar och kejsare trasslade in sig i onödiga krig, fjärmade sig från sina medborgare och allmänna opinionen – den grundval som staternas styrka nödvändigtvis måste vila på – så att jorden en dag skulle skaka under statsledarnas fötter, gamla regimer falla, nya uppstå och en länge oväntad världsbild tona fram. Hållningen går inte att karaktärisera som vare sig idealism eller realism – ett motsatspar som hör till utrikespolitisk debatt från senare tid. Det fanns visserligen ett slags moraliska ideal, men idealen framstår som långsamma, obevekliga och tvetydiga. Det fanns visserligen ett fokus på uppenbara militära och politiska maktrelationer, men dessa var i gengäld hastiga och flyktiga. Med en sådan syn på tillvaron är det naturligt att försöka göra sig fri från militära beroenden och undvika att trassla in sig i svåröverblickbara konflikter.

För att fördjupa fabeln: Man såg visserligen lejonet, björnen och örnen – regenternas rovdjursliknande egenskaper – men identifierade sig snarast med lejonets domptör. Man sökte trygghet i djurets försvarsstyrka, men ville kontrollera dess vilda instinkter och såg med förfäran på de oöverskådliga krafter som släpptes loss varje gång styrkan gjorde sig gällande.

En fri och självständig nation

Liknelsen förklarar ett och annat som hände under åren 1809–1810. För det första valde Sveriges riksdag, två gånger om, meriterade militärer till tronföljare. Först var det den danske prinsen Christian August, och sedan, efter dennes plötsliga död, Napoleons marskalk Bernadotte. För det andra eftersträvade regeringsformen år 1809 en skarp maktdelning för att begränsa kungens handlingsutrymme. För det tredje sökte svenskarna största möjliga oberoende i förhållande till Europas stormakter. Från regenten hoppades man med andra ord inte så mycket på godhet som på styrka, men eftersom regentens legitimitet vilade på den strikta maktdelning där riksdagen kontrollerade lagar och skatter, skulle denna styrka användas till att bevaka en fri och självständig nations intressen.

Den svartvita världsbild som ledsagat de svenska insatserna i Afghanistan och Libyen har faktiskt likheter i både smått och stort med forna tiders ambitioner. Uppmaningarna om att ”göra skillnad” och ”ta ansvar” ekar av enväldets förakt för filosofiska resonemang och spetsfundigheter.

Idéerna byggde på ett hundraårigt idealiserande av England och den ärorika revolutionen år 1688, men var även präglade av diskussionen om fred och frihet som följde i den franska revolutionens kölvatten. Den gamle republikanen kronprins Karl Johans politik byggde till stor del på samma tänkande. Platen introducerade kronprinsen i den svenska Norgepolitiken redan innan fransmannen kommit till Sverige. Wetterstedt – den ambivalente ”revanschisten” – blev Karl Johans viktigaste medarbetare i den nya ryssvänliga utrikespolitiken. Kronprinsens franska vänner Madame de Staël och Benjamin Constant propagerade för exemplen från England och Sverige under revolutionerna åren 1688 och 1809 som mallar för nationella och progressiva statsförändringar. Samtliga var djupt kritiska mot yttre militär inblandning i nationella angelägenheter. ”Alla utländska interventioner har följder som inte går att beräkna och medför möjligheter varav ingen enda är till fördel för friheten”, skrev Constant i sina Minnen från de hundra dagarna.

Myter som blir styrande

Myterna om de hämndlystna svenskarna och maktpolitikern Karl Johan ingår i det svenska historiska identitetsbygget. De upprepas av diplomater och politiker i tal och böcker. Myterna ackompanjerar fixeringen vid maktbalansen mellan Ryssland och västmakterna. Det ena bidrar till det andra och vice versa.

Sanningen bakom myterna uppenbarar samspelet mellan yttre och inre förhållanden. Det är inte bara relationerna mellan stormakter som förändras, utan även relationerna mellan regeringar och folk. Här har distinktionen blivit suddig. Skillnaden mellan de gamla motsatserna ”stat” och ”nation” är oklar i det allmänna språkbruket. Principen om maktdelning är visserligen ännu en rättslig realitet, men har så gott som försvunnit ur den politiska retoriken. Värnplikten är värderad som medel till arméns personalförsörjning, men som uttryck för nationell sammanhållning och normgemenskap verkar den död och begraven. Medborgarna har, tillspetsat uttryckt, återlämnat vapnen till auktoriteten. Även om en demokratisk regering styrs av andra värderingar än enväldets är den fortfarande ärelysten. Regeringar strävar fortfarande efter en gloria, om inte den som omger Guds krigare, så den som omger demokratins.

Den svartvita världsbild som ledsagat de svenska insatserna i Afghanistan och Libyen har faktiskt likheter i både smått och stort med forna tiders ambitioner. Uppmaningarna om att ”göra skillnad” och ”ta ansvar” ekar av enväldets förakt för filosofiska resonemang och spetsfundigheter. Här finner man, kan man vid det här laget konstatera, samma underskattning av inre motsättningar och komplexitet. Dagens konflikter visar att ett förkrossande militärt stöd och en tekniskt definierad folksuveränitet av modernt demokratiskt snitt uppenbarligen är otillräckliga förutsättningar för frihet och stabilitet. Bokslutet över dessa militära interventioner synes vara att vilddjurens instinkter är desamma, medan möjligheterna för deras vildhet att göra sig gällande har ökat.

Maktdelningens idé var att de styrande makternas anspråk måste hålla sig inom sin egen, styrkans, sfär, men alltid respektera rättens sfär, de behärskade folkens lagar och normer. Själva behärskandet, den militära kontrollen över folken, ansågs vara något gott i sig, en dygd att beundra – under förutsättning att folken samtidigt utövade moralisk kontroll över sina härskare genom hävdvunna institutioner.

Demokratins moderna riddare gör tvärtom. Som erövrare i länder som Afghanistan och Irak vill de gärna lämna ifrån sig våldsmonopolet, men bara under förutsättning att det erövrade landet slagit sönder tillräckligt många av sina gamla institutioner, och kopierat tillräckligt mycket från de utländska, för att hjälpligt kunna räknas som en demokratiskt vald regim. 

Värdet av de bortglömda idéerna kan förstås diskuteras. Vad jag vill belysa här är just att de är bortglömda, förvrängda och ersatta av klichéer. Dessa myter ger stöd åt politiska ledares vägval i vår tid – och gynnar därmed inblandningen i just den storpolitik som 1809 års revolutionärer ville avlägsna Sverige från. Vår tids ledare har på så sätt övergivit en politik vars ursprungliga motiv de knappast kan ha förstått.

Mattias Warg är journalist, dokumentärfilmare och författare. Han gör en fördjupad analys av den svenska neutralitetspolitikens rötter i artikeln ”Erövringar inom egna gränser. Ideologiska rötter till svensk neutralitet” i Scandia – Tidskrift för historisk forskning, nr 1 2015.