Strömkantringens år

Hur kunde migrationspolitiken svänga så fort och med sådan kraft?

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Sveriges hastiga vändning i migrationsfrågan år 2015 säger minst lika mycket om psykologi och samhällsnormer som om sakpolitiska bedömningar, skriver Katarina Barrling. Omvändelsen belyser hur ett samhälle kan överskatta sin förmåga att höja sig över det materiella. Men det svenska exemplet visar också med all tydlighet hur mänsklig åsiktsbildning styrs av grupptryck, social belöning och bestraffning.

Av Katarina Barrling

Publiceras i Kvartal vol. 2 2016, online: 2016-10-07

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

 (Gustaf Fröding: Vad är sanning? ur Gitarr och Dragharmonika)

I korthet

  • Sverige har – eller anser sig ha – en kultur av frihetlighet, öppenhet och internationalism, s.k. postmateriella värden. I global jämförelse är dessa ideal extremt framträdande.
  • Förändringarna i svensk flyktingpolitik under år 2015 belyser spänningen mellan de postmateriella idealen och den materiella verklighetens begränsningar. Flertalet partier hade slutit upp kring en öppen migrationspolitik, byggd på absoluta moralprinciper. Diskussionsklimatet medgav inga kompromisser. Den som ställde frågor om materiella utmaningar löpte risk att stigmatiseras.
  • När flyktingströmmen ökade allt mer under senhösten 2015, blev de materiella frågorna till sist oundvikliga. Då skedde en dramatisk omsvängning i migrationspolitiken: Sverige vidtog snabbt flera åtgärder i syfte att begränsa mottagandet – från EU:s högstanivå till EU:s lägstanivå.
  • Det som hänt är exempel på hur kulturbundna föreställningar blir avgörande för ett politiskt skeende, men visar också på faran med en starkt polariserad debatt. När materiella frågor som förnekats under lång tid plötsligt gör sig påminda i politiken, kan omsvängningen bli kraftig. Postmateriella värden riskerar att helt överges – fokuseringen på materiella värden blir total.

För drygt ett år sedan, den 6 september, ägde en manifestation för asylmottagande rum på Medborgarplatsen i Stockholm: Refugees welcome. I veckor hade nyhetsljuset riktats mot de människor som på olika sätt försökte ta sig in i Europa. Störst uppmärksamhet hade bilden av ett drunknat gossebarn rönt. Den treårige Alan Kurdis död skulle enligt många innebära en förändring i synen på migrationen till Europa. Nu skulle det vända. Nu skulle hela den europeiska unionen inse det Sverige hela tiden ansåg sig ha förstått. En öppnare migrationspolitik var det enda rimliga. Tyskland och Angela Merkel var dessutom på Sveriges sida: ”Wir schaffen das!” löd det hoppingivande budskapet. Bland människorna på Medborgarplatsen fanns även statsminister Stefan Löfven. Lika trosviss han, och med ett tydligt meddelande: ”Mitt Europa bygger inga murar!” De övriga cirka 15 000 instämde.

Men redan den 24 november inträffade den 6 septembers motsats; samme statsminister meddelade nu i stället att den stora mängden migranter innebar att Sverige måste bygga just de murar som han själv bannlyst ett par månader tidigare, detta i syfte att ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”. [1] Regeringen införde ID-kontroller på samtliga kollektiva transportmedel till Sverige, och vidtog ett antal åtgärder i akt och mening att på olika sätt begränsa möjligheten att ta sig hit och stanna här.

Hur ska vi förstå denna strömkantring? Hur kan ett helt politiskt etablissemang – där inte bara nuvarande utan också föregående regering ingår – tvärvända i en så stor och viktig fråga?

Frågan handlar minst lika mycket om kultur och samhällspsykologi som om sakpolitiska överväganden. Omsvängningen visar till vilken grad människan kan överskatta sin egen förmåga att höja sig över det materiella. Den speglar även hur flexibla människor är i sitt sätt att förhålla sig till verkligheten. Den påminner oss också om att människan är ett flockdjur, starkt beroende av vilken föreställningsvärld hennes grupp påbjuder. För att förstå varför omsvängningen blev så häftig, måste vi förstå dessa djupt mänskliga mekanismer. Jag ska i det följande resonera om dem med utgångspunkt i dels Ronald Ingleharts och Christian Welzels så kallade Kulturkarta, dels Norbert Elias civilisationsteori.

Först maten, sedan moralen

Ingleharts och Welzels Kulturkarta visar hur olika länders medborgare förhåller sig till två grundläggande dimensioner. Den ena sträcker sig från materiella värden (såsom överlevnad och säkerhet) till värden bortom det materiella (frihet, tillit och öppenhet). Den andra dimensionen rör graden av traditionella värderingar. Religiöst präglade föreställningar och respekt för auktoriteter, traditioner och nationen å ena sidan, och det sekulära och rationella å den andra. Sverige intar en ytterkantsposition längs båda dimensionerna och hamnar därför högst upp och längst ut i det övre högra hörnet, det vill säga har en kultur (i alla fall en kollektiv självbild) inriktad mot frihetlighet, tolerans, internationalism och andra värden bortom de materiella (s.k. postmateriella värden). Sveriges kulturella motsats finns i det nedre vänstra hörnet: en auktoritär och nationalistisk kultur inriktad på materiell trygghet och säkerhet. [2]

Figur 1. Ingleharts och Welzels Kulturkarta. Källa: Wikimedia Commons.

Figur 1. Ingleharts och Welzels Kulturkarta. Källa: Wikimedia Commons.

Ingleharts och Welzels teori har rönt stor uppmärksamhet under senare år, även utanför de akademiska seminarierummen. En äldre tankefigur, som skänker ett djupare perspektiv åt den distinktion mellan materiellt och postmateriellt som Kulturkartan pekar ut, är den civilisationsteori som mentalitetshistorikern Norbert Elias utvecklade på 1930-talet. [3] Elias menar att alla mänskliga samhällen kännetecknas av tre grundläggande funktioner. Den första rör införskaffandet av föda och livsförnödenheter, den andra kontrollen över våldsutövandet, och den tredje den förmåga till självkontroll som varje människa måste tillägna sig för att kunna leva tillsammans med andra människor.

Hur kan ett helt politiskt etablissemang – där inte bara nuvarande utan också föregående regering ingår – tvärvända i en så stor och viktig fråga?

Ju mer civiliserat ett samhälle blir, desto mer förfinade blir dessa uttryck för självkontroll, inte minst förmågan att höja sig över sina materiella behov. Det icke-materiella kommer därmed att uppfattas som mer civiliserat än det materiella, och de materiella delar av tillvaron som människan inte kan avskilja sig från kommer att hanteras på ett sätt som tyder på självkontroll (till exempel att äta med bestick i stället för med händerna). Samhällets övre skikt spelar en viktig roll när det gäller att förmedla kravet på förfining. Därigenom kan de dels markera sin högre status, dels verka för att denna norm sprids till hela samhället.

Elias menar att alla mänskliga samhällen präglas av spänningen mellan å ena sidan materiella behov (föda och trygghet), å andra sidan strävan efter allt mer självkontroll. Även om utvecklingen går i riktning mot ökad självkontroll kan materiella aspekter ibland ta över, i kortare eller längre perioder.

Elias två första funktioner – föda och säkerhet – överensstämmer i långa stycken med Kulturkartans materiella värden, medan självkontrollen rör det postmateriella såtillvida att den uttrycker människans förmåga att ställa sig över sina materiella behov. Medan Kulturkartan anger ländernas position i förhållande till den materiella dimensionen, påminner Elias om att de materiella behoven finns i alla mänskliga samhällen, därmed även i en kultur som utvecklat hög grad av självkontroll, eller för att tala den moderna teorins språk: postmateriella värderingar.

Även den mest sofistikerade självkontroll och postmaterialism kan med andra ord leva farligt när de materiella behoven gör sig påminda. Den svenska migrationspolitikens strömkantring år 2015 utgör ett tydligt exempel på detta. Med tanke på Sveriges postmateriella extremposition är det svenska fallet särskilt intressant.

Världens mest civiliserade land?

September 2015 framstår i backspegeln som kulmen på det migrationspolitiska synsätt som hade befästs genom alliansregeringens migrationspolitiska samarbete med Miljöpartiet. Under ett antal år förordade samtliga partier, utom Sverigedemokraterna, en öppnare migrationspolitik. Den mer restriktiva inställning som historiskt hade kännetecknat såväl Moderaterna som Socialdemokraterna bröts. Miljöpartiets synsätt blev det tongivande.

Det finns flera förklaringar till att migrationspolitiken fick denna inriktning. Alliansen hade maktpolitiska skäl att knyta Miljöpartiet till sig, och migrationspolitiken var ett tacksamt samarbetsområde: Miljöpartiets ideal om öppna gränser rimmade väl med Alliansens marknadsliberalism, där rörlighet över gränserna ansågs värdefull. Samarbetet var också ett sätt att isolera Sverigedemokraterna.

I ett samhälle där kritiska röster straffas kommer de att bli mindre benägna att göra sig hörda. Ett samhälles uppslutning bakom rådande norm kan därmed framstå som starkare än den faktiskt är.

Politiken var även i samklang med svensk kultur, såsom kulturkartan beskriver den: en kultur där människor anser sig stå över det materiella och ha högre mål med livet än mat för dagen.

Sammantaget innebar detta att den som var för en mer begränsad invandring än denna överväldigande politiska majoritet lätt hamnade i moraliskt underläge. Invändningar bemöttes med argumentet att en öppen migrationspolitik är uttryck för tolerans och en människosyn där alla är lika mycket värda – därmed underförstått att den som inte anslöt sig till majoritetslinjen ansåg att människor har olika värde beroende på varifrån i världen de kommer.

Inte bara direkta invändningar utan även försök att föra in materiella värden i den politiska diskussionen behandlades som suspekta. Ett tydligt exempel på detta var när dåvarande migrationsminister Tobias Billström i början av 2013 väckte frågan om hur stora ”volymer” Sverige klarar på migrationsområdet. Frågan avfärdades, av såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som oppositionen, med hänvisning till att den var inadekvat, olämplig och enligt vissa rentav obehaglig. För att tala med Elias var Billströms fråga inte värdig ett civiliserat samhälle.

Vi finner här ett tydligt exempel på hur bräckliga de postmateriella idealen kan visa sig när de ställs mot materiella begränsningar – även i det land som enligt Kulturkartan intar den mest postmateriella hållningen i världen.

Att förespråka värden som trygghet, säkerhet och nationsgränser blev i detta kulturella sammanhang avsevärt svårare än motsatsen – att plädera för tillit och öppna gränser. En stark uppslutning bakom den förda politiken från de etablerade partierna, i kombination med denna omgivande samhällsnorm, innebar ett samhällsklimat där den som invände inte bara avfärdades, utan dessutom löpte risk att kallas rasist. I ett samhälle där kritiska röster straffas kommer de, allt annat lika, att bli mindre benägna att göra sig hörda. Ett samhälles uppslutning bakom rådande norm kan därmed framstå som starkare än den faktiskt är, även om Sverigedemokraternas framgångar vittnade om ett växande missnöje med den förda politiken. [4]

Sista ordet från alliansregeringens sida kom då statsminister Reinfeldt några veckor före valet år 2014 meddelade att en öppen migrationspolitik förvisso kommer att innebära kostnader för svenska medborgare, men att den vägledande principen inte bör vara ekonomi (materiella värden) utan medmänsklighet och tolerans (postmateriella värden), därav uppmaningen till svenskarna att öppna sina hjärtan. I utsagan finner vi ett tydligt uttryck för den förfinade självkontroll Elias talar om: förmågan att se bortom de egna behoven, även om dessa skulle börja göra sig påminda i form av mer ansträngda offentliga finanser, och i stället rikta omsorgen mot människor i nöd. Att öppna sitt hjärta är inte svårt för den som står över det materiella.

Men drygt ett år efter Reinfeldts tal vände vinden. Med besked.

Verklighetens olika delar

Det var inte bara Stefan Löfven som ändrade sig hösten 2015. Samtliga partier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet ingick i den stramare migrationspolitiska uppgörelse som presenterats redan i oktober. Och även när Löfvenregeringen tog ytterligare steg i restriktiv riktning, framförde de tidigare så öppna Moderaterna att skärpningarna inte var tillräckligt skarpa.

Omsvängningen senhösten 2015 motiverades från flera håll med att det som gick under benämningen verkligheten hade förändrats. Låt oss begrunda regeringens verklighetsbeskrivningar.

Vid presskonferensen den 24 november konstaterade statsminister Löfven: ”Vi måste förhålla oss till verkligheten. När myndigheter och kommuner säger att det här inte är hållbart längre så måste vi agera och det gör vi nu.” Vice statsminister Åsa Romson lyfte fram Miljöpartiets svåra diskussioner om ”verklighetsbilden”, där hon dragit slutsatsen att hon måste ta hänsyn till den ”verklighet” som de miljöpartistiska kommunalråden hade att bemästra. Även migrationsminister Morgan Johansson hade beskrivit situationen som att verkligheten förändrats. Han syftade då på att antalet migranter som sökt sig till Sverige blivit större än beräknat. Den gräns för mottagandet som Löfven några månader tidigare hävdat inte fanns, fanns därför nu, konstaterade Johansson (SVT, 5/11 2015).

Verkligheten fanns där hela tiden. Den verklighet som betingades av statens och kommunernas maxkapacitet, men också den verklighet som innebär att ett land med öppen och i långa stycken generös migrationspolitik i en orolig värld måste kunna räkna med stora mängder migranter.

Statsrådens resonemang rör två väsensskilda aspekter av verkligheten. För det första den verklighet som är Sveriges mottagningskapacitet, landets materiella förutsättningar i form av framför allt bostäder, men mer långsiktigt även skolor, sjukvård och andra resurser. Det var inte denna del av verkligheten som hade förändrats. Däremot hade den gjort sig påmind.

För det andra den del av verkligheten som bestäms av hur många migranter som vill komma in i Sverige. Det var denna verklighet som hade ändrats. Ingen hade kunnat förutse att så många skulle söka sig hit, hävdade regeringen. Även om vi för resonemangets skull godtar utsagan att ingen kunde förutse mängden migranter, är hänvisningen till en förändrad verklighet som grund för en mer restriktiv migrationspolitik ändå problematisk.

Knuten ligger i att migrationspolitiken hade byggt på upprepade påståenden om att det är en moralisk förpliktelse att ta emot människor som flyr (eller säger sig fly) till Sverige, att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar vi kan ta emot, att vi inte bygger murar för att stoppa dessa människor och att vi inte kan påverka antalet som söker sig till Sverige. Därtill kommer att vi är bundna av internationella konventioner. Dessa utsagor speglar en underliggande moralisk princip som är absolut. Den är alltså inte avhängig av om det kommer en eller en miljon flyktingar till Sverige.

Hur absolut denna princip än framställts som, föll den uppenbarligen i mötet med en materiell verklighet som till viss del beskrevs som förändrad (antal migranter), till viss del som oförändrad (Sveriges maximala mottagningskapacitet). Vi finner här ett tydligt exempel på hur bräckliga de postmateriella idealen kan visa sig vara när de ställs mot materiella begränsningar – även i det land som enligt Kulturkartan alltså intar den mest postmateriella hållningen i världen.

Verkligheten fanns där hela tiden. Den verklighet som betingades av statens och kommunernas maxkapacitet, men också den verklighet som innebär att ett land med öppen och i långa stycken generös migrationspolitik i en orolig värld måste kunna räkna med stora mängder migranter. Det var denna verklighet som dåvarande migrationsminister Billström hade påmint om några år tidigare.

Med inställningen att volymer inte bör diskuteras (förrän de utgörs av konkreta människor på svensk mark i akut brist på konkreta tak över huvudet) är det förstås svårt att ställa prognoser. Men det beror alltså inte på att prognoser skulle vara omöjliga att ställa, utan på att politiken av något skäl inte vill försöka ställa dem.

Från inhumant till fullt normalt

Hur kunde det svänga så fort och med sådan kraft? Genomgången har visat hur spänningen mellan en materiell verklighet och postmateriella ideal präglar skeendet, och det på flera olika sätt.

Den politiska motviljan mot frågor av typen hur stora volymer som Sverige kan ta emot speglar en vilja att ge postmateriella värden som öppenhet, tolerans, tillit och medmänsklighet företräde framför frågor som rör materiella begränsningar. Genom att avfärda frågor om det materiella kan en politiker visa omgivningen på vilken hög civilisatorisk nivå som vederbörande befinner sig – detta är i linje med Elias civilisationsteori. När de materiella begränsningarna sedan ändå blev uppenbara, ansåg dessa politiker av allt att döma att frågan blivit så akut att en drastisk omställning var den enda lösningen. När materiella värden väl tog över verklighetsbeskrivningen, gjorde de det med ansenlig kraft.

Den starka samhällsnormen om Sverige som ett modernt, högt civiliserat land, upptaget av postmateriella värden, fick här dubbel effekt: dels genom att den politiska uppslutningen bakom den öppna migrationspolitiken var så omfattande och byggde på så kategoriska påståenden, dels genom att de ifrågasättande röster som ändå fanns hade starka incitament att inte öppet föra fram sina frågor, eftersom den som gjorde så löpte överhängande risk att möta anklagelser om tvivelaktig människosyn.

När det materiella till sist vann över det postmateriella blev fallet för postmaterialismen högt. Detta berodde inte minst på den vikt som hade lagts vid absoluta moraliska principer – den som dagtingar med sådana får räkna med att det hörs. Samtidigt kunde de internkritiker som tidigare fått nöja sig med att knyta näven i fickan nu framträda i sin fulla kraft. Debattens polarisering, med stark dominans för bara en sida i taget, innebar att när omsvängningen väl kom blev pendeleffekten avsevärd. I det diskussionsklimat som uppstått medgavs inga mellanlägen.

Behandlingen av migrationsfrågan visar till vilken grad kulturbundna föreställningar kan prägla ett politiskt skeende och vilka avtryck de kan ge, även på ett politikområde som innebär svåra avvägningar och som därför borde ställa synnerligen höga krav på nyanser och eftertanke. I detta fall blev konsekvensen en kollektiv omvändelse och ett politiskt lappkast av sällan skådat slag, framtvingat i stort sett över en natt: från invandring som tillgång till problem, från EU:s högstanivå till EU:s lägstanivå, från gränslöshet till gränskontroll – från inhumant till fullt normalt.

Katarina Barrling är fil.dr i statsvetenskap.

 

Noter

”Strömkantringens år”: Titeln är lånad från Karl-Erik Lagerlöf: Strömkantringens år – och andra essäer om den nya litteraturen (Norstedts 1975).

[1] http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/regeringen-foreslar-atgarder-for-att-skapa-andrum-for-svenskt-flyktingmottagande/

[2] http://www.worldvaluessurvey.org/wvs.jsp (Var och en som intresserat sig för den s.k. GAL-TAN-skalan kan känna igen sig i Kulturkartans dimensioner.)

[3] Norbert Elias, Sedernas historia (Atlantis 1989).

[4] Karl Loxbo, ”Sverigedemokraterna – framgångsrikt enfrågefokus”. Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2 2015.