Staden som förebådar Sveriges framtid

Malmös klyftor och konflikter växer allt mer

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Gradvis har Malmö anpassats till segregationens verklighet. Här är parallella samhällen inte enbart något man kan varna för. De är redan ett faktum. Men i stället för att ta itu med de handfasta problemen har man lagt stor energi på att bekämpa fördomar och felaktiga attityder och på att försköna stadens självbild. Vilket öde väntar Malmö? Lars Åberg skärskådar Sveriges tredje stad och ser ledtrådar till hela landets framtid.

Av Lars Åberg

Publiceras i Kvartal vol. 1 2017, online: 2017-01-12

I korthet

  • Med sin närhet till kontinenten har Malmö länge varit inkörsport för nya impulser och tendenser. Också i dag kan stadens tillstånd ge en fingervisning om den utveckling som väntar i resten av landet.
  • Växande klyftor präglar Malmö – både ekonomiska och kulturella. Stadens problem med arbetslöshet, svart ekonomi, gängkriminalitet, segregation och religiös separatism är sedan länge kända och väldokumenterade.
  • Inom de kommunala verksamheterna har man satsat starkt på att förändra attityder och förbättra stadens renommé, medan de grundläggande sociala och ekonomiska problemen förblivit olösta.
  • Malmös kostnader för bland annat bostäder, skolor, omsorg och otrygghet innebär att välfärden urholkas allt mer. Samtidigt måste systemen byggas ut i spåren av asylkrisen. På en rad områden kommer olika gruppers behov att ställas mot varandra.

Tillbringar man väldigt många år på samma plats sker en viss tillvänjning. Man följer med i de små stegen, anpassar sig till förändrade omständigheter även när det ibland kan ta emot.

Så en dag hamnar man i en oöverskådlig operationskö eller finner att ens barn har blivit trakasserat i skolan. Någon får sin rullator söndersparkad framför en på bussen. En handgranat kastas in genom ett fönster. Käppen som den gamla kvinnan tidigare fick låna av kommunen måste hon nu betala hyra för. Man ringer efter polisen, men ingen kommer.

Är detta tillfälligheter, eller går det att se ett mönster?

I ett slag inser man då att platsen där man bott så länge är förändrad. Många har nog den erfarenheten av Malmö; ketchupeffekten skapar oro för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.

Då börjar man också undra hur det kan gå för sig att år efter år – mot bättre vetande, i strid med ackumulerad kunskap – kalla skolkriser, kulturkonflikter och tilltagande segregation för möjligheter. I en kommunal manual uppmanas Malmö stads drygt 20 000 anställda att inte tala om förhållandena i Rosengård som ”social utsatthet” utan som ”sociala utmaningar”. För att stadsdelens dåliga rykte ska motverkas bör den beskrivas som ”porten till integration”.

Strid om stadens självbild

Även om uppmaningen är en verklighetsförvanskning av ansenliga mått passar den in i den strid om ”bilden av Malmö”, som utkämpas i en stad med allt fler kommunala kommunikatörer och allt färre kommunbevakande journalister. De förra är nu 55 till antalet, de senare en utrotningshotad art.

Själv har jag bott i Malmö större delen av mitt liv och sett förvandlingen från industrialism till postindustrialism, från 1970-talets kulturfientliga utflyttningsort till 2010-talets expansiva inflyttningsort. Men annat har också vuxit, med allt större kraft och högre hastighet: segregationen, klyftorna, otryggheten, misstron.

Med sin närhet till kontinenten har Malmö länge varit inkörsport för nya impulser, idéer och tendenser. Det tydligaste historiska exemplet är arbetarrörelsen med August Palm och tidningen Arbetet och Sveriges första folkpark och Folkets hus. Det talades mycket skånska i den tidiga socialdemokratin. Det har snart gått hundra år sedan Socialdemokraterna blev stadens stora parti.

Då börjar man undra hur det kan gå för sig att år efter år kalla skolkriser, kulturkonflikter och tilltagande segregation för möjligheter. I en kommunal manual uppmanas Malmö stads drygt 20 000 anställda att inte tala om förhållandena i Rosengård som ’social utsatthet’ utan som ’sociala utmaningar’.

Nu ser vi ett förändrat Malmö, som kanske än en gång ger en fingervisning om hur utvecklingen kommer att bli i resten av landet.

Moderniteten välte gamla kvarter med torrdass och kallvatten över ända. Kraftigt förfulad av tegelstaplad lågbudgetarkitektur gick staden på 1970-talet in i en epok med barnfamiljerna utflyttade till kranskommunerna och en ny förortsslum med stigande arbetslöshetssiffror och bidragsberoende. Det mesta gick på kryckor även om nya chefer på stadsteatern och konsthallen under en kort tid lyckades få Malmö att låtsas vara Berlin. När Kockums varvskran monterades ner halades också industrialismens fana. Nu hade det hunnit bli millennieskifte och Öresundsbron, högskolan och de nya kvarteren i Västra Hamnen skulle markera att en ny tid inträtt. Malmö skulle göra comeback. Nya spelföretag ersatte varv och strumpfabriker och studenter från Stockholm bosatte sig vid Möllevången i tron att de därmed blivit mångkulturella.

Den stora förändringen, den som beskrivs i alla kulörer från det svartaste svarta till det ystert färgsprakande, var invandringen. Och invandring är bara ett problem om den fungerar illa, om de nya inte blir en del av det samhälle de bosätter sig i. I Malmö har invandringen varit omfattande – 52 procent av skolbarnen har utländsk bakgrund – och i alldeles för många avseenden alltmer problematisk, både för de inflyttade och de infödda.

En ny sorts segregation

Det är rimligt att påstå att det vi i dag uppfattar som integrationsproblem var någonting som började märkas i Malmö på 1980-talet. Tidigare hade de flesta som invandrat kommit hit för att få arbete. Nu uppstod en annorlunda form av segregation, med nationella förtecken och revirmarkeringar. Gängen som samlades i centrum och gjorde Gustav Adolfs torg till en osäker plats om kvällarna bestod snart bara av killar med utländsk bakgrund. Vid 1990-talets början startade den dåvarande invandrarförvaltningen ett socialt projekt som hette ”Arab ’92”.

Det känns oerhört länge sedan. Vem skulle i dag hitta på ett sådant projektnamn eller driva en kommunal verksamhet som sade sig förvalta invandrare?

Å andra sidan har projekten fortplantat sig och blivit till en miljardindustri.

Kommer locket av fara av den samhälleliga tryckkokaren, eller blir det lugnet som lägrar sig när de nyanlända har skolats in i det svenska och fått bostad och utbildning? Oavsett vilket finns det skäl att tala om Malmö som Framtidsstaden.

Malmö utgör ett omfattande biståndsprojekt och det är i stadens sätt att hantera segregationens uttryck och konsekvenser som man kan hitta ledtrådar till framtiden. Kommer locket av fara av den samhälleliga tryckkokaren, eller blir det lugnet som lägrar sig när de nyanlända har skolats in i det svenska och fått bostad och utbildning? Oavsett vilket finns det skäl att tala om Malmö som Framtidsstaden.

Här har också identitetspolitiskt tänkande tidigt fått fäste inne i den kommunala apparaten, liksom en relativisering av de faktiska problem som segregationen för med sig. Mona Sahlin skulle förmodligen ha sagt att man måste gilla läget. Hos Malmö stad har inställningen varit att om vi nu har den här situationen, så måste den ju vara bra.

På Moderna Museets filial i Malmö är skyltarna skrivna på tre språk, svenska, engelska och arabiska. I denna detalj syns något större: dels ett erkännande av att de arabisktalande har blivit många, dels av att de inte förväntas lära sig svenska, och dessutom – här framträder det multikulturalistiskt illusoriska, ett kulturpolitiskt önsketänkande – en inlärt välvillig förhoppning om att nå en publik som ändå aldrig kommer till museet. Man låtsas att verkligheten är sådan som den borde vara. Förr var den impulsen betydligt svagare; något motsvarande fanns inte när serbokroatiskan var det stora invandrarspråket i staden.

Gradvis, genom de små stegens förskjutningar, har det skett en anpassning till segregationens realiteter. De parallella samhällena är inte längre enbart något som man kan varna för. De är ett redan etablerat faktum.

För femton år sedan uppskattade polisen att 3 000 personer utan uppehållstillstånd bodde i Rosengård. Nu säger Malmös polismästare att siffran skulle kunna vara så hög som 10 000. Det är en ansenlig mängd i en stadsdel med officiellt 25 000 invånare.

I Malmö kan den som inte är svensk eller inte vill vara det leva sitt liv i en struktur och i ett institutionellt universum som är vänt inåt mot den egna gruppen. Här finns lagar, normer, advokater, domstolar, läkare, affärsidkare, lärare, predikanter och övervakningssystem vid sidan om det som majoritetssamhällets debattörer kallar ett samhällskontrakt. Det är inte nödvändigt att lära sig svenska: tolkhjälp betraktas som en livslång rättighet. Och det finns inte något tvång att vara självförsörjande: socialtjänstlagen hade när den kom år 1982 en mindre omfattande och samtidigt förebyggande ansats medan den senare möjliggjort ett system för permanent försörjning. I ett anständigt samhälle ser man till att människor får mat, kläder, husrum, vård, nya tänder och utbildning.

Det är också möjligt att stanna kvar i Sverige utan tillstånd och ändå ha rätt till skola och sjukvård. I Malmö har de här förmånerna byggts på ytterligare med hyresbetalningar och socialbidrag. För femton år sedan uppskattade polisen att 3 000 personer utan uppehållstillstånd bodde i Rosengård. Nu säger Malmös polismästare att siffran skulle kunna vara så hög som 10 000. Det är en ansenlig mängd i en stadsdel med officiellt 25 000 invånare. Och inte bara det; det är en chockerande uppgift som om den stämmer, vilket snarast borde utredas, rymmer en väldig social sprängkraft. Trångboddheten sliter på människorna, inte minst barnen, och i den skuggvärld där de dolda rör sig växer svartekonomin med de sammanhängande riskerna för grövre kriminalitet.

Målmedveten multikulturalism

Det brukar framhållas att i Malmö bor människor från de flesta av jordens länder. De har flyttat in i en stad som mer målmedvetet än de flesta har gjort multikulturalistisk politik av ett förhållande, som man naturligtvis borde ha kunnat ha ett mycket mer avspänt förhållande till. För de flesta är en mångfald av utseenden och bakgrunder inte alls något bekymmer; det är när folk bär sig illa åt, oavsett hårfärg, som ont blod väcks.

Ett bärande element i multikulturalismen är emellertid individernas tvångsanslutning till föreställda grupper och tron att alla i en sådan grupp tycker likadant och därför lätt låter sig företrädas av dem som utger sig för att vara representanter. Ett annat element är värderelativismen: det går inte att säga att någonting är bättre än något annat, och skulle det uppstå bekymmer i ett hörn av staden kan man genast peka på att det också finns problem i andra stadsdelar eller att det bara är historien som upprepar sig.  

Figur 1. Malmö växer genom att bli en allt mer internationell stad. Befolkningsutvecklingen i Malmö, antal invånare och andel per bakgrund, 2002–2015. (Datakälla: SCB)

Figur 1. Malmö växer genom att bli en allt mer internationell stad. Befolkningsutvecklingen i Malmö, antal invånare och andel per bakgrund, 2002–2015. (Datakälla: SCB)

Med multikulturalismen har föreställningen om strukturell diskriminering kunnat få fäste, och redan i början av 00-talet begärde stadshuset i Malmö in uppgifter från samtliga kommunala chefer om hur många personer med utländsk bakgrund som fanns anställda i deras verksamheter. De få chefer som inte ville delta i denna etniska registrering betraktades med misstänksamhet.

Personalpolitiken i Malmö stad blir på det här viset inställd på att individen representerar en gruppering snarare än sitt eget kunnande och sitt eget perspektiv. I platsannonserna har man särskilt frågat efter personer med annan bakgrund än den helsvenska. Som lärare eller renhållningsarbetare knyts man för evigt till sitt ursprung, sina blodsband, och kan därför inte riktigt bli en enskild person, en yrkesarbetande, med egen identitet. Närmast sömlöst har denna tanke kunnat förenas med en schematisk antirasism, som i praktiken lyft fram pigmentering och släktband och blivit till en spegelbild av det Sverigedemokratiska synsätt som man naturligtvis sagt sig vilja motverka. Medan kommunen återkommande skickat sina anställda på utbildningar i antidiskriminering har Sverigedemokraterna ökat sitt väljarstöd och är nu med god marginal det tredje största partiet i Malmö.

Det tycks som om man inte kommer åt den sortens missnöje med förmaningar till personalen. Det finns heller inga belägg för att personer med utländsk bakgrund skulle missgynnas vid anställningar i Malmö stad. I multikulturalismens modell görs fördomar till en avgörande förklaring till samhälleliga orättvisor. Om personalen får gå på mångfaldskurs bör många av problemen således försvinna.

Men beror tillståndet i Malmö verkligen på de kommunanställdas fördomar? Snarare kan man se den uppfattningen som ett kollektivt skuldbeläggande av människor som i många fall kämpar hårt med svåra arbetsuppgifter.

”Alla måste bidra”

Mer ivrigt än andra har Malmö följt riktlinjerna i 1975 års invandrar- och minoritetspolitik, där en enig riksdag slog fast att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Två decennier senare antogs huvudinnehållet i regeringspropositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik”, i vilken samtliga medborgare avkrävdes delaktighet och medansvar i ”integrationsprocesserna”. Formuleringen var tvingande: ”Alla måste bidra.”

Hos Malmö stad har inställningen varit att om vi nu har den här situationen, så måste den ju vara bra.

Det blir svårt att hitta liknande obligatorier på andra områden. Vem har hört talas om att alla måste bidra till att barnen får en bra uppväxtmiljö, att de sjuka slipper köa till vården eller att de gamla får ett fint omhändertagande och en pension som de kan klara sig på?

I Malmö kunde en hög chef häromåret till och med ondgöra sig över att folk orsakade budgetunderskott genom att leva längre än förväntat. ”Den största riskfaktorn för ekonomin,” slog hon fast, var ”om minskningen av antalet 80-89-åringar inte sker i prognostiserad takt”. Chefens farhågor besannades dessutom: ”Tyvärr har just detta inträffat.”

De äldre hade med andra ord inte vett att dö i tid. De var, trots att många av dem sannolikt hade arbetat i hela sitt liv och betalat skatt, en belastning för staden.

Listan över Malmös svårigheter innehåller inga hemligheter. Den hänsynslösa gängkriminaliteten, den låga andelen elever med godkända betyg, antisemitismen, den knäande socialtjänsten, polisens resursbrist, lärarflykten, segregationen, den religiösa separatismen, hederskulturen, de växande klyftorna både i fråga om ekonomi och värderingar. Allt detta är omskrivet och har dokumenterats under flera decennier, också i kommunala rapporter och utvärderingar som begravts i stadshusets arkiv.

Ingen ansvarig politiker eller tjänsteman i Malmö kan säga att hon eller han inget visste. Skrapsåren har förvandlats till inflammationer medan medborgarna och beslutsfattarna tittat på.

Men i stället för att försöka ta itu med de handfasta bekymren har man alltså lagt stor energi på att bekämpa fördomar och felaktiga attityder och på att justera bilden av staden så att skärpan inte hamnar på fel plats.

Det kluvna Malmö

Trots detta förstår många att ekonomin är ett centralt problem. Malmö stad hålls under armarna med ett omfattande kommunalt utjämningsbidrag, som även kompletteras med riktade stödåtgärder bland annat på skolområdet. Den kluvna eller dubbla bilden av Malmö – janusansiktet – framträder tydligt i debatten om arbetsmarknaden. De positiva pekar på att antalet arbetstillfällen aldrig har varit större och att flera stora företag placerar sina huvudkontor här samtidigt som det startas fler småföretag – de flesta av dem enmansföretag – än någonsin tidigare. De mer pessimistiska lyfter fram den tioprocentiga arbetslösheten, de många sysselsättningsbidragen, projektekonomin och den låga utbildningsnivån. I Malmö finns både arbetstillfällen och arbetslösa, men de passar inte ihop med varandra. För dem utan kvalifikationer växer avståndet till den reguljära arbetsmarknaden för varje dag och där bakom öppnar sig en svart ekonomi, vars omfång och omständigheter omgivningen har väldigt dålig kunskap om.

Försörjningsfrågan lär bli avgörande för stadens framtid. Vem ska arbeta och med vad? Vem ska inte arbeta, och varför inte?

På 1970-talet initierade socialförvaltningen en studie, ”Svarta affärer”, som synade prostitution, illegalt spel och annan kriminalitet i Malmös uteliv. Den fick stort genomslag vid en tid då socialarbetarna märktes i samhällsdebatten och det fortfarande fanns en ambition att bedriva förebyggande arbete i bostadsområdena. Verkligheten i dag är en annan på socialkontoren, där personalomsättningen är stor, och det är föga sannolikt att socialtjänstens ledning skulle avdela ett antal personer för att dyka ner i den kriminella verklighet vars affärer blivit än mer gränslösa och brutala.

Försörjningsfrågan lär bli avgörande för stadens framtid. Vem ska arbeta och med vad? Vem ska inte arbeta, och varför inte? Med de kostnader som Malmö i dag har för bostäder, skolor, omsorg, otrygghet och försörjningsbidrag kommer välfärden att gröpas ur med accelererande hastighet.

Asylkrisens effekter

Det extra tryck på kommunerna som orsakats av asylkrisen leder i Malmö till en orimlig situation när systemen ska byggas ut. Grundskolechefen talar om den nödvändiga expansionen som ”en rysare” och framhåller att staden skulle behöva anställa hälften av landets alla nyutbildade lärare och förskollärare. Kommunens lokalförsörjningschef suckar och säger att det är en omöjlighet att få fram bostäder till alla som anvisas plats i Malmö, i en stad med redan 2 600 hemlösa och en skakig plan som innehåller allt från campingplatser till inköp av bostadsrätter.

Jag får höra om incitamenten för att hålla uppe detta beroende: i de fall där pengarna kommer ur samma kommunala påse skulle skatteutjämningsbidraget minska om arbetslösa fick jobb och lön i stället för bidrag.

På en rad områden kommer olika grupper med behov att ställas mot varandra, och i den situationen räcker det inte långt att beskriva konflikter som utmaningar eller möjligheter.

Inom den styrande socialdemokratin finns en motsättning i synen på arbete och bidrag. En minoritet har velat koppla bidragen till arbetsmarknadspolitiken medan majoriteten sett arbetslöshet mera som en fråga för socialtjänsten. När tjänstemännen på stadsdelsförvaltningen i Rosengård för drygt tio år sedan knöt bidragen till starkare krav på att delta i utbildning och arbetsförberedande insatser sparkade de ansvariga politikerna bakut och förde tillbaka hela det lokala biståndsarbetet till socialtjänsten, vars chef då samtidigt var socialdemokratisk politiker. Av personer, som arbetade med försöken att bryta bidragsberoendet i Rosengård och som i dag har chefsjobb på annat håll i kommunen, får jag höra om incitamenten för att hålla uppe detta beroende: i de fall där pengarna kommer ur samma kommunala påse skulle skatteutjämningsbidraget minska om arbetslösa fick jobb och lön i stället för bidrag.

Således lever ett förhållningssätt kvar som bygger på omhändertagande i stället för frigörelse.

Lars Åberg • Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? • Karneval, 2016.

Lars Åberg • Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? • Karneval, 2016.

Symbiosen mellan hjälpare och hjälpta är ofta stark eftersom båda kan ha ett intresse av att omhändertagandeindustrin växer. Relationen till den omfattande projektindustrin i Malmö är också uppenbar. Här har man i åtminstone 40 år satsat miljardbelopp – från Blommanpengarna till Storstadssatsningen till Välfärd för alla – på projekt som alltför sällan gett andra resultat än att påvisa behovet av nya projekt av samma slag.

Detta är den kanske sorgligaste insikten efter denna långa period av tilltagande segregation: det finns ingen riktig vilja att förändra situationen. Alltför många har alltför länge haft alltför mycket att vinna på upprätthållandet av någon form av status quo.

Lars Åberg är journalist och författare. Han är bosatt i Stockholm, men har bott i Malmö under större delen av sitt liv. I hans nya bok Framtidsstaden (Karneval) ställs frågan om hela Sverige kommer att bli som Malmö. Åberg har tidigare skrivit ett flertal reportageböcker, bland annat den i USA utgivna Floating in Sausalito (tillsammans med fotografen Lars Strandberg, 2016).