När skolan blomstrade

Före kunskapsfallet hade Sverige en skola i världsklass

Foto: Michael Erhardsson

Foto: Michael Erhardsson

Inget annat OECD-land har sett samma kraftigt sjunkande skolresultat som Sverige under senare decennier. Såväl lärares som elevers kunskaper fortsätter att falla. Men för inte länge sedan hade vi en lärarutbildning på elitnivå och ett skolsystem med mycket annorlunda förutsättningar. Vad är det som gått förlorat? Erik Lidström diskuterar skolans kris i ljuset av den nära historien.

Av Erik Lidström

Publiceras i Kvartal vol. 3 2016, online: 2016-11-21

I korthet

  • Det skolsystem som gällde i Sverige till för mindre än femtio år sedan var inte enhetligt som dagens grundskola, utan varierat och flexibelt. Vid sidan av de teoretiska utbildningsvägarna fanns ett flertal högklassiga yrkesutbildningar.
  • Undervisningen höll en hög ämnesmässig nivå. Lärarna i både teoretiska och yrkesorienterande ämnen var högt kvalificerade.
  • Skolsystemet förändrades i grunden genom politiska beslut under 1960-talet. Ett viktigt syfte med att reformera skolan var att motverka den sociala snedfördelningen av högre utbildning. Detta problem har dock inte minskat under senare decennier.
  • Stora delar av den utbildning som tidigare gavs har gått förlorad och skolan befinner sig i en ständigt nedåtgående spiral. Studieresultaten fortsätter att falla både på grundskole- och gymnasienivå.
  • Lärarstudenter är i dag bland högskolans sämsta sökande. Många slutför inte sina studier, och det är främst de högpresterande som lämnar utbildningen.

Till för mindre än femtio år sedan hade Sverige ett statligt skolsystem som troligen var det bästa i världen, möjligen i konkurrens med något eller några liknande. Där ingick en studentexamen som upplevdes vara världsunik. Systemet var klart överlägset dagens finska, och så mycket bättre än det nuvarande svenska att jämförelsen är rent smärtsam. Några uppskattningar kommer dock att presenteras mot slutet av denna artikel.

Den gamla skolan var inte perfekt, för inget system är perfekt. Men den var inte på någon punkt sämre än dagens svenska skola. Det finns heller ingenting som skulle ha hindrat ett nära nog oförändrat system att fortleva till i dag.

Det gamla skolsystemet

Med början långt tillbaka i tiden, där folkskolebeslutet år 1842 var en etapp på vägen, hade Sverige fram till år 1968 två parallella skolsystem. Vart och ett av dem uppvisade dessutom stor variation. I båda systemen var lärarna bland de bästa förmågor som gick att uppbåda, studieron närmast total och disciplinproblemen mycket få. Detta berodde inte främst på någon rotting, utan på den respekt som både elever och föräldrar kände för skolorna och deras lärare.

Diskussion

Artikeln diskuteras i en kommentar av Johan Prytz och Johannes Westberg samt en slutkommentar av Erik Lidgren. Läs vidare här.

Undervisningstakten var hög, men samtidigt anpassad till elevernas olika förmågor. Variationen i utbudet gjorde att det för nästan alla var möjligt att skaffa sig en utbildning som intresserade just dem, vilket i sin tur gjorde det lättare att acceptera de höga kraven.

Det första av dessa system var lärdomsskolan, som var associerad med kyrkan och hade traditioner från medeltiden. Studentexamen, som var en avgångsexamen, infördes år 1864 då den ersatte de liknande antagningsprov som hölls vid universiteten. Det är viktigt att notera att universiteten, ända fram till år 1968, inte brydde sig om hur man uppnått de färdigheter man visat att man besatt genom att ta studentexamen. Lärdomsskolan utgjorde bara ett av flera sätt för en ung eller inte så ung människa att få dessa kunskaper. Man kunde vara 14 år när man tog examen, som en student år 1894 och en annan år 1906. [1] Man kunde också vara över 30, som den första kvinna som tog examen år 1871.

Det andra systemet var för dem i befolkningen som varken gick i lärdomsskolan eller studerade privat. Obligatorisk folkskola infördes år 1842 och det bestämdes att skolan skulle börja vid sju års ålder. Skolplikt gällde till en början i sex år. Ett sjunde infördes så småningom, men denna reform var inte fullt genomförd förrän år 1948. [2] Endast ett fåtal gick i lärdomsskolan före 1900-talets början. Efter intensiv debatt bestämdes år 1927 att alla barn skulle gå i folkskola minst fyra år, ofta sex, beroende på vilken kommun de bodde i, innan de eventuellt fortsatte i den teoretiska realskolan.

För att bli lärare inom det gamla skolsystemet hade många studerat på gränsen för sin förmåga i åtminstone sju år vid realskolan och gymnasiet, följt av tre och ett halvt år vid universitet. Endast de främsta akademiska talangerna klarade sig igenom.

Det är sant, som figur 1 nedan visar, att lärdomsskolan länge till stor del var reserverad för en mycket liten elit. Men Sverige var förr heller inte ett kunskapssamhälle. Åtta eller nio av tio levde på landsbygden, i regel som lantbrukare. Av de övriga var en stor majoritet hantverkare eller arbetare. Det fanns helt enkelt inte möjlighet för särskilt många att dra nytta av lärdomsskolan. Trots det var en hel del av eleverna i denna skola bondsöner.

Flickor var helt utestängda från de statliga läroverken fram till år 1905 och fick inte på allvar tillgång till dem förrän år 1927. I stället fanns helt privata flickskolor av mycket hög kvalitet, och därigenom möjlighet att ta studentexamen.

Vid 13, senare 14 års ålder lämnade de flesta barn skolan för att arbeta, fortsätta i yrkesutbildning eller börja på ett företag som tillhandahöll både arbete och fortsatt skolgång i sina lokaler. Under mellankrigstiden startade kommunerna mycket populära fyraåriga praktiska realskolor som erbjöd yrkesutbildning efter folkskolans sjätte år. Det fanns tre grenar: handels-, teknisk och huslig inriktning.

Antalet elever som fortsatte med teoretisk utbildning efter de första sex åren ökade mycket kraftigt efter andra världskriget, vilket framgår av figur 1. Det fanns några olika alternativ för dem som gick hela vägen till studentexamen. I tabell 1 ser vi att skoltiden var 12 eller 13 år. Valmöjligheterna varierade beroende på vilken kommun man bodde i. De olika 12-åriga lärogångarna byggde i regel på endast fyra år i folkskolan. Realskolan höjde studietakten betydligt.

Tabell 1. Exempel på antal år som krävdes för att ta studentexamen inom det tidigare systemet.

Det gamla systemet var i själva verket mycket flexibelt. Till priset av att möjligen behöva gå om ett år kunde eleverna välja att övergå till teoretiska studier mellan det fjärde och det åttonde året. Om ett barn inte var särskilt intresserat eller motiverat som elvaåring kunde han eller hon alltså ändra sig fram till 15 års ålder. Och som tidigare sagts ställdes inga krav på skolgång för att ta studenten; man kunde som många gjorde bedriva självstudier och gå upp som privatist.

Om man kunde anpassa sig till någon av de kategorier som systemet erbjöd fick man utbildning på en nivå som vi bara kan drömma om i dag. Men även om den tidens skolsystem var mycket mer varierat än dagens hade det begränsningar.

Andelen av en åldersgrupp som studerade i den teoretiska realskolan var 33 procent omkring år 1950, men varierade kraftigt från kommun till kommun, både på grund av växlande intresse och på grund av växlande antal platser vid dessa skolor. [3]

För realskolan har vi data från försök med den obligatoriska nioåriga enhetsskolan (det som senare blev grundskolan) som infördes i provområden. I dessa områden, där inga elever fick välja realskolan, stabiliserades andelen som valde den teoretiska grenen vid omkring 40 procent under andra hälften av 1950-talet.

Allt eftersom Sverige gradvis blev rikare och ett mer avancerat samhälle, framför allt efter kriget, ökade både efterfrågan på studenter som gått i lärdomsskolan och möjligheterna för föräldrar att sätta sina barn i den. Men för till exempel småbrukare i södra Lappland på 1940-talet, som mina morföräldrar, var det en stor uppoffring att bekosta barnens studier i läroverk. Bara några år senare tillkom statsbidrag som underlättade avsevärt.

Allt staten skulle ha behövt göra, för att låta alla som så ville försöka sig på realskolan, vore att utöka antalet platser med fem till tio procentenheter. Vad detta hade betytt för det tidiga 2000-talet kan vi inte veta med säkerhet eftersom systemet förstördes, men människor är inte särskilt annorlunda i dag. Om vi uppskattar vad som skulle ha hänt med systemet ifall det fått fortleva får vi de kurvor som också visas i figur 1. [4]

Figur 1. Från försöken med enhetsskolan vet vi att andelen som valde teoretiska studier som förberedde eleven för gymnasiet planade ut kring 40 procent. Detta motsvarade ungefär 45 000 elever per år.

En del av dem som gick ut realskolan började arbeta, andra fortsatte studera för att till exempel bli polis eller sjuksköterska. Kring två tredjedelar gick i stället vidare till studentexamen. Läroplanen för det fyraåriga gymnasiet som gällde mellan åren 1933 och 1953 visas i tabell 2.

Tabell 2. Timplan för det fyraåriga gymnasiet giltig mellan åren 1933 och 1953. Tillvalet särskild matematik infördes år 1935. I dag skulle kristendomsämnet ha ersatts med religionskunskap.

Det var också möjligt att studera vid handelsgymnasier och tekniska gymnasier. På ett handelsgymnasium gällde en läroplan som liknade den för latinlinjen, men ämnen som latin och grekiska ersattes av ekonomi och handel. De tekniska gymnasiernas läroplan liknade den för reallinjen, men franska, historia, geografi, filosofi och biologi ersattes mer eller mindre av ingenjörsämnen.

Lärarutbildning på elitnivå

För att bli lärare i lärdomsskolan måste man avlägga filosofie magisterexamen vid universitetet. Detta krävde totalt minst tre års studier i två ämnen följt av en termins lärarutbildning. Man var sedan ofta tvungen att provundervisa en tid. Lärarnas titel, adjunkt, var högt respekterad. Under det sena 1960-talet fick riksdagsmännen sina löner justerade efter den som sådana lärare hade och de var jämförbara.

Som synes var gymnasiestudierna rigorösa. Man studerade tre levande främmande språk: engelska, franska och tyska. Gymnasiet avslutades med den fruktade studentexamen bestående av skriftliga och muntliga prov. För att vidmakthålla standarden på examen var censorer alltid närvarande, vanligen distingerade universitetsprofessorer. Med vid den muntliga examinationen fanns också betrodda representanter för allmänheten.

Jämfört med den gamla realskolan har dagens grundskola färre undervisningstimmar och mycket mindre kvalificerade lärare. Nivågruppering är också förbjuden, något som i sig omöjliggör effektiv undervisning.

För att bli lärare inom det gamla skolsystemet hade många därför studerat på gränsen för sin förmåga i åtminstone sju år vid realskolan och gymnasiet, följt av tre och ett halvt år vid universitet. Endast de främsta akademiska talangerna klarade sig igenom. Och dessa hade under alla sina år i skolan undervisats av lärare som gått igenom samma system.

Även de som gick den praktiskt inriktade realskolan undervisades av lärare som inte hade något till övers för dem som inte ansträngde sig. De flesta lärare var högt kompetenta yrkesutövare.

Somliga elever trivdes inte i skolan eller hade likt denne författares far en mor som ansåg att han inte gjorde det, och började i stället arbeta, i hans fall vid 13 års ålder. Som så många andra studerade han korrespondenskurser på kvällarna för att lära sig det han behövde för sitt yrkesliv.

Under perioden fram till år 1968 exploderade också antalet ungdomar i yrkesutbildning, något som illustreras i figur 2. Vi kan se att kurvan planar ut efter år 1963. Den troliga förklaringen är det gradvisa införandet av grundskolan under 1950- och 1960-talen.

Figur 2. Antalet unga i yrkesutbildning. 100–130 000 barn föddes per år under denna period.

Frihet och begränsningar

Det gamla svenska system vi just diskuterat är illustrativt på en mängd vis. Det förefaller som om det fanns – och finns – behov av en gemensam grund där de flesta barn börjar skolan vid fem, sex eller sju års ålder och fortsätter tills de är elva, tolv eller tretton. Vid det laget är olika talanger, intressen och kunskapsskillnader så tydliga att en sammanhållen undervisning inte längre kan fungera effektivt. I den gamla skolan studerade vissa barn teoretiska ämnen, andra mer praktiska. Vissa började arbeta och fortsatte då ofta studera parallellt. En stor majoritet barn och ungdomar kunde mer eller mindre följa sina egna intressen och därmed utnyttja hela sin inlärningskapacitet. När de gjorde det kunde de också koncentrera sig på sina studier. Disciplinproblemen i det gamla systemet var mycket små och skulle knappt ha räknats i dag.

Ett motiv för att införa grundskolan var önskan att sprida demokratiska värderingar och befordra social sammanhållning genom att undervisa alla elever tillsammans i nio år. Men försök gjorda under 1950-talet visade inga sådana positiva resultat. Vad de däremot visade var katastrofalt dåliga studieresultat, där de värst drabbade var de svagaste eleverna.

Om man kunde anpassa sig till någon av de kategorier som systemet erbjöd fick man utbildning på en nivå som vi bara kan drömma om i dag. Men även om den tidens skolsystem var mycket mer varierat än dagens, hade det begränsningar. Man var tvungen att välja ett av alternativen, vilket måste ha hämmat många som hade stora eller extraordinära talanger på ett eller några få områden men svårt att hävda sig i övrigt. [5] Man kunde drabbas av en lärare som man inte kom överens med eller som tappat gnistan. En fjärdedel av dem som började i lärdomsskolan slutförde den inte, eftersom studietakten var mycket hög.

Mycket av den kritik som riktades mot det gamla skolsystemet var alltså befogad. Samtidigt är det djupt tragiskt att den påstådda lösningen blev grundskolan, uppbyggd kring idén att alla ska undervisas tillsammans i samma ämnen – ett system som inte med den bästa vilja i världen kunde ha fungerat.

Drömmen om enhet

Som vi nämnt ovan kunde alla som hade velat gå i realskolan också ha fått göra det, om antalet platser bara utökats med fem till tio procentenheter. Men detta ingick inte i den socialdemokratiska regeringens världsbild. I stället såg man det som ett problem att så många valde teoretiska studier. Man ville se fler barn i yrkesutbildning.

I själva verkar var inga av de skäl som gavs för att avskaffa den gamla skolan giltiga, annat än de rent politiska. Ett av motiven var att motverka den sociala snedfördelningen av högre utbildning. Men problemet var inte större år 1960 än år 2000, snarare tvärtom. År 1960 kom omkring en fjärdedel av eleverna vid de allmänna gymnasierna från arbetar-, hantverkar- och lägre tjänstemannahem. Man kan inte jämföra med dagens gymnasieskola, då nästan alla går gymnasiet och innebörden av en sådan studiegång är radikalt annorlunda. Men vid traditionella högskoleutbildningar kommer i dag endast 10–20 procent av studenterna från arbetar- eller lägre tjänstemannahem. [6] För teologi och lärarutbildningar gäller 21 respektive 28 procent, men dessa är knappast högstatusutbildningar i dag.

Enligt Skolverket uppger över hälften av eleverna att de aldrig fått studiero i skolan.

Denna brist på resultat bör inte förvåna. Raymond Boudon har grundligt rett ut varför ett skolsystem inte kan användas som verktyg på detta område. [7] Den sociala snedfördelningen beror till största delen på elevens kulturella bakgrund och de relativa ekonomiska och sociala kostnader och fördelar som en viss utbildningsnivå därmed medför för varje elev. För att kort sammanfatta en komplex modell: Att bli kvar på samma nivå som sina föräldrar anses ofta acceptabelt, och att avancera lite grand ses just som en liten vinst. Men att falla upplevs som en mycket stor förlust för den som gör det. Människor gör därför i allmänhet mycket större ansträngningar för att bevara sin upplevda status än för att avancera.

I praktiken var alla inte eniga om att skolan borde reformeras för att minska den sociala snedfördelningen beträffande studier. 1950 års kommission föreslog att en ”teknisk realskola” skulle inrättas, som kunde locka elever med till exempel arbetarbakgrund. En naturlig fortsättning vore att gå tekniskt gymnasium. Därför motsatte den socialdemokratiska arbetarrörelsen sig detta förslag. Gymnasieingenjörerna skulle bli välbetalda tjänstemän och därmed gå förlorade för rörelsen. Man hävdade att

för ”samhällsbalansens” skull, för ”det demokratiska systemet” var det viktigt att förhindra att alla ”begåvningar” valde gymnasieinriktad studiegång. [8]

När man diskuterar det faktum att relativt få barn från arbetarklassen gick vidare till högre studier, bör man minnas att en betydande del av arbetarrörelsen försökte hindra dem från att göra det. Det blev aldrig några tekniska realskolor.

Ett annat motiv för att införa grundskolan var önskan att sprida demokratiska värderingar och befordra social sammanhållning genom att undervisa alla elever tillsammans i nio år. Men vetenskapliga studier och försök gjorda under 1950-talet med det som skulle bli grundskolan visade inga sådana positiva sociala resultat. Vad de däremot visade var katastrofalt dåliga studieresultat, där de värst drabbade var de svagaste eleverna. Då de vetenskapliga utvärderingarna inte gav önskat resultat upphörde man med dem redan år 1958.

Trots massivt motstånd från lärare och föräldrar infördes grundskolan genom riksdagsbeslut år 1962.  

Enhet till varje pris?

När försöken med enhetsskolan inleddes på 1950-talet gavs skolorna möjlighet att nivågruppera eleverna. Så gjorde också i stort sett alla skolor som inte var för små.

En jämförelse mellan årskurs 8 i försöksskolorna och motsvarande klass i realskolan gjordes år 1954 vid 12 delprov. Realskolans elever presterade bättre i alla. Också år 1954 gavs eleverna i 9g, den gymnasieförberedande klassen i enhetsskolan, realskoleprovet i engelska. 61,5 procent av pojkarna och 53,3 procent av flickorna blev underkända, jämfört med 6–7 procent av eleverna i realskolan. Det är värt att understryka att 9g var en internt linjeindelad gren i enhetsskolan. Att verkligen undervisa alla tillsammans skulle ha gett än sämre resultat. Både försöksdistrikten och Skolöverstyrelsen framhöll att den sammanhållna undervisningen var ”boven i dramat”. Trots linjeindelningen ansåg man klasserna vara för heterogena för att effektiv undervisning skulle kunna bedrivas.

I stort sett bara ett skoldistrikt, Österåker, utförde försök där alla elever undervisades tillsammans i klasserna 7–9. Enligt nästan hälften av lärarna var det ett misslyckande.

Ytterligare en lärare motiverade ett ”klart nej till Österåkerssystemet” med att det var ”alldeles uppenbart att både de sämst och de bäst utrustade lider av arrangemanget”. De svagare eleverna hade svårt att följa med i undervisningen, medan ständiga avbrott och långsam takt irriterade dem som hade lättare att lära. Därför ledde Österåkerssystemet, menade denne skribent, till ”motsatt resultat till det åsyftade”, det vill säga nedvärderande av studiesvaga elever, underlägsenhetskänsla, då de oupphörligen blev påminda om sin oförmåga. [9]

Det förefaller som om övriga lärare, ledda av studieledaren Göte Rudvall, inte förnekade dessa observationer. Men, hävdade de, om bara nya undervisningsmetoder, ny lärarutbildning och nya attityder kom till skulle fortsatta försök visa att misslyckandet kunde vändas till succé. I stället blev förhoppningarna, vanföreställningarna och de oförverkligade drömmarna från detta skoldistrikt grunden för 1962 års beslut att byta skolsystem i hela Sverige.

En spiral mot undergången

Jämfört med den gamla realskolan har dagens grundskola färre undervisningstimmar och mycket mindre kvalificerade lärare. Nivågruppering är också förbjuden, något som i sig omöjliggör effektiv undervisning. De gamla undervisningsmetoderna, baserade på 2 500 år av trial and error, har övergetts. I stället för hård koncentration råder kaos. Enligt Skolverket uppger över hälften av eleverna att de aldrig fått studiero i skolan. [10] Detta bör inte förvåna. Redan genom försöken på 1950- och 1960-talen visste man att stök i klassrummen, mobbning, våld mot lärare och andra elever samt förstörelse av byggnader och inventarier bröt ut när man försökte undervisa alla tillsammans i årskurserna 7–9. Det förefaller rimligt att anta att 80–100 procent av eleverna i dag skulle underkännas i 1954 års realskoleprov i engelska.

Studier visar att det främst är de högpresterande studenterna som lämnar lärarutbildningen. Inte på grund av arbetsvillkoren i skolan, inte på grund av de låga lönerna, utan därför att de finner utbildningen kravlös.

För att söka utvärdera hur skolan utvecklats de senaste dryga 50 åren har jag sammanställt vad jag funnit av relevanta data för både det gamla och det nya systemet. Det rör sig om en mängd olika studier, indicier, jämförelser och analyser. Ingen tycks tidigare ha försökt kvantifiera kvalitetsfallet i skolan, troligtvis främst för att de forskare som borde ha studerat frågan också var de som drev lärdomsskolans avskaffande.

För dem som läste teoretiskt gymnasium skedde ett kunskapsfall på cirka 25 procent, eller något mer, nära nog direkt efter år 1968. Därefter låg resultaten kvar på samma nivå fram till år 1993, då det ungefärligt linjära fall började som fortfarande pågår. Den som går teoretiskt gymnasium i dag får på sin höjd motsvarande sex års utbildning under tolv års närvaro.

En bidragande orsak till fallet efter år 1993 är att lärarnas kompetens har sjunkit drastiskt. Från att ha varit bland de högst utbildade i sina årskullar har de blivit högskolans sämsta sökande. Hösten 2012 påbörjade 123 studenter lärarutbildningen med resultatet 0,1 poäng på högskoleprovet. Hösten 2008 var medelintaget för låg- och mellanstadielärare 0,7 poäng. År 2012 var det 0,5.

När studenterna väl antagits till lärarutbildningen fortsätter kompetensflykten. Av dem som började år 2001 tog mer än en tredjedel inte examen. Studier visar att det främst är de högpresterande studenterna som lämnar utbildningen. Inte på grund av arbetsvillkoren i skolan, inte på grund av de låga lärarlönerna, utan därför att de finner lärarutbildningen kravlös.

Figur 3. Den ungefärliga utvecklingen av kunskaper för dem som tog studentexamen mellan åren 1864 och 2013. Först skedde ett plötsligt fall när grundskolan infördes. Därefter låg resultaten på samma nivå fram till ungefär år 1993, då nästa tydliga kunskapsfall inträffade.

En kort tid var kaoset i grundskolan begränsat till högstadiet, men allt eftersom 1970-talet fortskred spred sig disciplinproblemen neråt i åldersgrupperna, ända till nybörjarstadiet.

År 2014 fann två forskare att hälften av eleverna i årskurs ett på gymnasiet har problem med enkla matematiska beräkningar som de borde ha lärt sig under mellanstadiet. Notera att detta resultat vore ännu sämre om det jämfördes med vad eleverna på mellanstadiet i folkskolan kunde år 1965. Vidare visar studien att denna hälft av eleverna inte blivit bättre under fyra år. När det gäller matematikämnet är åren mellan årskurs sex i mellanstadiet och årskurs ett på gymnasiet helt utan värde.

Tabell 3. Jämförelser mellan den gamla skolan och dagens.

Låt oss generöst anta att den kategori elever som fram till år 1968 läste yrkesutbildningar efter årskurs sex i dag får sig till godo motsvarande fyra års utbildning under låg- och mellanstadiet. Därefter tvingas de i praktiken fortsätta i skolan fram till 18 års ålder, ofta utan att tillägna sig något utom dåliga vanor.

Ett försök till sammanställning av hur den gamla skolan bör jämföras med dagens utbildningssituation görs i figur 3 och tabell 3. Både hos dem som går ut skolan och dem som undervisar har kunskaperna sjunkit så mycket att man vill gråta.

Skolan befinner sig i dag i en självförstärkande dödsspiral. Varje generation som lämnar den är sämre utbildad än den föregående. Av dessa blir de absolut sämsta högskolestudenterna sedan lärare till nästa generation. På grund av de katastrofala resultaten genomförs då och då missriktade reformer, som i regel bara förvärrar läget. Den kommande generationen blir i sin tur än sämre utbildad – och så fortsätter spiralen neråt mot undergången.

Erik Lidström doktorerade i fysik år 1995. Efter fyra år som forskare i Grenoble arbetar han inom IT sedan 2000. Han är författare till boken Education unchained – What it takes to restore schools and learning (Rowman & Littlefield 2015).

 

Noter

[1] Mycket som gäller den gamla lärdomsskolan behandlas av Birger Thorén, Bertil Junel, Bengt E Nilsson, C E Sjöstedt och Evert Ullstad i Studentexamen 100 år (Natur och Kultur 1963).

[2] För en översikt av senare svensk utbildningshistoria, se Gunnar Richardson, Svensk utbildningshistoria sjätte upplagan (Studentlitteratur 1999) och Sixten Marklund, Skolan förr och nu - 50 år av utveckling (Liber Utbildningsförlaget 1984).

[3] För grundskolereformens detaljer och dess genomförande, se Karin Hadenius avhandling Jämlikhet och frihet: Politiska mål för den svenska grundskolan (Almqvist & Wiksell 1990). Inger Enkvist ger i De svenska skolreformerna 1962-1985 och personerna bakom dem (Gidlund 2016) en djuplodande analys av ett antal aspekter.

[4] Sten Carlsson och Jerker Rosén har i Vår egen tid från 1920 till 1960-talet. Den svenska historien 10 (Bonniers 1968) ett antal informativa sidor om 1900-talets utbildningsexplosion.

[5] Sture Eriksson ger i Systemfelen i skolan (Författares Bokmaskin 2002) en genomgång av vad vetenskapen säger om inlärning och av de många sätt på vilka den svenska skolan förhindrar denna.

[6] Allan Svensson i ”Socialgruppsbegreppet – sett ur den pedagogiska forskningens synvinkel.” IPD-rapporter 1999 no. 5 (1999), och ”Hur ska rekryteringen till högskolans mest eftersökta utbildningar breddas?” Pedagogisk Forskning i Sverige 11 no. 2 (2006).

[7] Raymond Boudon i L’inégalité des chances - La mobilité sociale dans les sociétés industrielles (1973), en bok som finns i senare upplagor och också på engelska.

[8] Karin Hadenius, Jämlikhet och frihet: Politiska mål för den svenska grundskolan (Almqvist & Wiksell 1990).

[9] Karin Hadenius, Jämlikhet och frihet: Politiska mål för den svenska grundskolan.

[10] Niklas Arevik och Elisabet Rudhe i Lärarutbildning – bygge i förfall? Lärarnas tidning den 15 november 2012.