Multikulturen och högerpopulismen

Vurmar för det etniskt särpräglade – angriper upplysningsidéerna.

Foto: steveheap

Foto: steveheap

Den multikulturella vänstern har brutit med klassiska vänsterideal som vetenskap, sekularism, anspråk på sanning och fri debatt. Den förkastar högerns nationalism men odlar en etnomystik som är minst lika konservativ. Kulturell självbelåtenhet hånas och hyllas på samma gång. Var finns principen? frågar Göran Adamson, docent i sociologi.

Av Göran Adamson

Publiceras i Kvartal vol. 1 2016, online: 2016-05-31

  • Många värderingar som vänstern traditionellt försvarat motarbetas i dag av den multikulturella vänstern. Det gäller inte minst principen om sekularism.
  • Kommunismens död är en viktig orsak till förändringen. Efter Sovjetunionens fall försköts fokus inom vänsterrörelsen från klassfrågor till kultur och etnicitet – från ekonomisk omfördelning till kamp för etniska minoriteters rättigheter.
  • Trots att multikulturalister utpekar högerpopulismen som sin främsta fiende är rörelserna i grunden lika. Båda ser den etniska gruppen som bärande princip. Båda förnekar individens frihet. Båda anser att kulturer bör hållas åtskilda. Båda hyllar ”rötter” och motarbetar kulturell förändring. Båda har sitt ursprung i 1800-talets romantik och motupplysning.
  • Den politiska debatten förvirras starkt av att ”vänster” kommit att ses som liktydigt med multikulturalism, samtidigt som närheten mellan denna ideologi och högerpopulistiska värderingar sällan diskuteras.

Idéhistorikern Karin Johannisson skrev nyligen i DN om de motsättningar vi nu ser i svenska simhallar.[1] Krav på separata badtider, menar hon, är inget nytt. Men det stämmer inte. Under lång tid har män, kvinnor och barn kunnat bada tillsammans i simhallar. Nu ifrågasätts detta av tankesystem som vill annat. Men Johannisson ser inte motsättningen, eller vill inte se den. Ett sekels progressiv kamp för frigörelse och jämställdhet betyder inget. Vänsterns politiska kompass ligger på golvet med glaset spräckt.

Men vilken vänster? Vad skulle Karl Marx ha sagt, eller Tage Erlander? Antagligen att man måste försvara det moderna samhället och att religion ska motarbetas. Det här handlar varken om variationer på ett vänstertema eller om “ideologisk förnyelse”. Det handlar om ett brott med grundläggande värderingar. Det går en avgrund mellan en framåtblickande, optimistisk och rationell vänster, och en konservativ, självömkande och antiintellektuell vänster. Den vänster vi i dag kallar multikulturell.

Hur kommer det sig att de värderingar som vänstern traditionellt kämpat mot nu försvaras av den multikulturella vänstern? En förklaring är kommunismens död. Efter år 1989 och Sovjetimperiets fall gick luften ur arbetarromantiken. Man sökte efter en ny grupp i vars namn man kunde driva politik. Här passade den etniska minoriteten väl in som ställföreträdande arbetarklass: även den etniska minoriteten var avlägsen och exotisk, och den kunde romantiseras ganska fritt eftersom man inte visste så mycket. “Jag vet tillräckligt om arbetarklassen”, sa George Orwell, “för att inte idealisera den.”

Men det finns också en annan förklaring till att vänstern blivit multikulturell. Även om den klassiska upplysningsvänstern länge dominerat scenen, har delar av vänstern alltid lockats av avlägsna kulturer. Under tidigt 1900-tal kallades det “the Colonial Craze”. Anhängarna bar sandaler och jordfärgade klänningar, ville leva i samklang med naturen och ställde sig på “de förtrycktas sida”. Brister förvandlades till dygder. Att leva utan tvål och vatten sågs med entusiasm, som om kroppslig hygien vore onaturlig eller i bästa fall ett borgerligt mode. På så vis antydde man att smuts var ett val och inte ett tvång.

Rätt till likhet eller rätt till olikhet?

När så kraften gick ur kommunism och vetenskaplig klassanalys, slog den romantiska multikulturalismen igenom med full kraft. Rätt till likhet ersattes av rätt till olikhet, och klass ersattes av kultur. Den radikala tanken att lyfta människor ur fattigdom och förtryck hade blivit kränkande och politiskt inkorrekt. Den multikulturella vänstern lärde sig snabbt att i stället visa “respekt” och “tolerans”. Ekonomisk omfördelning ersattes av kulturellt erkännande.

Horisontell, internationell solidaritet försvann och ersattes av etnisk, vertikal stolthet. Blickarna vändes inte längre mot “väst” och teknisk utveckling, utan mot “öst” och “det andliga”. Denna antiintellektuella vindkantring underblåstes av postmodernismen som drog som en skogsbrand genom universiteten: framsteg innebar inte längre medicin och jämställdhet utan rovdrift och kolonialism. Civilisatorisk självkritik hade fått något förfinat över sig, och inte en middag med vänner utan en skopa kallt vatten över den egna kulturen.

Det går en avgrund mellan en framåtblickande och rationell vänster, och en konservativ, självömkande och antiintellektuell.

Men priset är högt. Den multikulturella vänstern har inte bara brutit med upplysningsvänstern. Man har brutit med vänstern i dess helhet, eftersom rörelsen i grunden bygger på 1789 års idéer – vetenskap, sekularism, anspråk på sanning och fri debatt. När de politiska kraven inte vilar på något solidare än relativistisk storytelling är det inte mycket bevänt med social förändring. Multikulturalister har gjort karriär av att angripa upplysningsidéerna. Den vänster som i dag har stort inflytande inom politik, journalistik och universitetsvärld har samma ideologiska grund som högerpopulism. Det verkar kanske egendomligt, men är inte så märkligt om man studerar det närmare.[2] Några gemensamma begrepp kan illustrera.

Individen existerar inte

Vi kan börja med “tillhörighet”. Vad säger högerpopulister? Att de vill tillhöra något större och mer majestätiskt än de själva. De sänker sin själ i den egna gruppens ärofulla öde och spekulerar i att individen kanske inte har “historisk signifikans”. Vad säger den multikulturella vänstern? Att “etnisk tillhörighet” är något storslaget och att “jag” och “vi” borde smälta samman i en kollektiv rörelse. När jag uttrycker min “identitet” ska jag inte skriva essäer utan laga köttbullar. Vår identitet är vår kultur – och vi förevisar kulturella särdrag inför varandra med ömsesidig uppskattning. För både högerpopulister och multikulturalister utgör den etniska gruppen en bärande princip. Båda vänder sig mot den liberala idén om individens autonomi. Förvisso talar högerpopulisten om tillhörighet till den egna kulturen, medan den multikulturella vänstern ömmar för andra kulturers känsla av samhörighet. Men principen är densamma. Skillnaden mellan dessa båda former av antiindividualism och mytologiserad tillhörighet är inte lätt att se.

Den franska Nya Högern (La Nouvelle Droite) har inget emot pluralism, så länge det handlar om pluralism “med taggtråd” där allt “icke-franskt” är förbjudet. Den franska kulturen, hävdar man, kommer att tunnas ut samtidigt som inkräktaren underkastas “assimilisationens brutala riter”.[3] Resultatet? En öken av döende kulturer. Därför måste kulturer hållas åtskilda från varandra, dvs. pluralism med taggtråd.

Den radikala tanken att lyfta människor ur fattigdom och förtryck hade blivit kränkande och politiskt inkorrekt.

För multikulturalister hotas avlägsna kulturella enklaver av “västerländskt” inflytande. Här finns två lösningar. Antingen, som multikulturalisten Charles Taylor föreslår, måste vi “vidta åtgärder för att säkerställa” att sköra kulturer inte utrotas, och detta åligger “ett obegränsat antal framtida generationer”.[4] Eller så förhindrar vi kolonisering genom att för gott skärma av det hotade territoriet och hålla kulturer åtskilda – pluralism med taggtråd. Vare sig kulturalismen är populistisk eller multikulturell domineras den av samma romantisk-kollektivistiska retorik om att det ömtåliga och etniskt särpräglade måste bevaras, och att inflytande utifrån och social förändring leder till undergång. Denna politiska pessimism, värt att notera, försvaras av en vänster som betraktar sig som progressiv.

Högerpopulisten ser sin kultur som en organisk enhet med Ledaren som tänkande huvud och folket som agerande kropp. Deras gemenskap är inte främst politisk, utan historisk-mytisk. Ledaren har egentligen andra planer, men “någon måste ju göra det”. Detta ointresse ger honom karisma. För multikulturalisten är den etniska gruppen en organisk enhet där en “etnisk representant” bärs fram på axlarna av en stum och tacksam folkmassa. Han – det är oftast en “han” – kan avfärda frågor om politisk erfarenhet genom att åberopa “delad historisk erfarenhet” eller “gemensamma rötter”. Den etniske representanten är egentligen inte intresserad, men “någon måste göra det”. Detta ointresse gör honom karismatisk.

Medan den multikulturella vänstern tar avstånd från den organiska tanken å sitt eget lands vägnar, men kvicknar till så fort idén appliceras på en exotisk kultur, tappar högerpopulisten intresset om denna politiska kroppsmetafor gäller främmande kulturer, men piggnar till om metaforen handlar om det egna folket.

Romantik och motupplysning

1800-talsromantikern Johann Herder skriver: “Den primitive herden som älskar sig själv, sin hustru och sitt barn, och som arbetar till fromma för sin stam och för de sina, är i mina ögon mer genuin än det där civiliserade spöket vi kallar världsmedborgare.”[5] Visst hade medeltiden sina “missräkningar och absurditeter”, men den innehöll också något som har krossats av moderniteten – “något äkta, sammanhållet och majestätiskt”.[6] Herder – som förkroppsligar det tidiga 1800-talets Motupplysning – är primitivist och antiintellektuell. Vem är autentisk och anständig? Den enkle bonden utan ambitioner. Intellektuella har blivit räknemaskiner. Kosmopoliten är värdelös och föga mer än en parasit.

Men varför tala om Johann Herder? För att Herder och tidig 1800-talsromantik utgör den ideologiska bakgrunden till både högerpopulism och multikulturalism. Av multikulturalisterna – vår tids konservativa vänster – har moderniteten alltid betraktats med skepsis, eftersom den betyder att etniska minoriteter förtrycks av en vit, rasistisk majoritet. Multikulturalisten värjer sig för rationalitetens tvångströja och föredrar i stället “den Andre”, vars enkla och introverta livsform utgör ett mäktigt korrektiv till västvärldens självbelåtenhet. Här går en sömlös tradition från Herder rakt in i svensk socialdemokrati.

För multikulturalisten är den etniska gruppen en organisk enhet där en ’etnisk representant’ bärs fram på axlarna av en stum och tacksam folkmassa.

Även högerpopulisten står bakom Herders antiintellektualism. Att idealisera den fattige outsidern och ge sig på eliten – och bokmalen bakom sina glasögon – luktar högerpopulism lång väg. Högerpopulistisk retorik flödar över av fraser såsom “verklig talang förblir i det fördolda”, “den vackraste visan är den som aldrig blev skriven”, eller “det sanna geniet skyr värdslig framgång”. För högerpopulister som Marine Le Pen och FPÖ:s Heinz-Christian Strache är intellektuella rotlösa vänsterelitister. Det pågår en kamp mellan högerpopulister och multikulturalister om vem som är mest marginaliserad. Vi! ropar entouraget på Avpixlat. Nej, etniska och sexuella minoriteter! hävdar den multikulturella vänstern.

Men romantiken är inte densamma. Medan medeltiden appellerar till multikulturalister för att den erbjuder “livet som karneval”, ligger attraktionen för högerpopulister i att medeltiden står för ordning och stabilitet. Multikulturalisten skräms av det moderna samhällets “normer”. Högerpopulisten uthärdar inte “dekadensen”.

Även när det gäller språket – eller rättare sagt språkmystiken – visar det sig att Johann Herder har mycket att säga både högerpopulister och den multikulturella vänstern. “Har en nation”, frågar han sig, “något värdefullare än förfädernas språk? Här vilar all tradition, all historia, religion och existentiella grundvalar; hela dess hjärta och själ.”[7] “Mina tyska bröder!” utbrister han, “spillrorna av allt levande folkliv dras ner i glömskans avgrund”, och främlingars språk “gör vårt eget språk främmande för oss.”

Multikulturalisten värjer sig för rationalitetens tvångströja och föredrar i stället ’den Andre’, vars
enkla och introverta livsform utgör ett mäktigt korrektiv till västvärldens självbelåtenhet.

Att Herder är betydelsefull för en antiintellektuell höger är inte konstigt. Språket är en evig och frusen nyckel till nationell enhet, och med språket kan man också vända ryggen mot allt främmande: “Tyskar, tala tyska”! utbrister han. “Spotta ut det stinkande slemmet från floden Seine!” Men även multikulturalister tilltalas av Herders explosiva språkromantik. För Charles Taylor, till exempel, är Herder “en djupt originell tänkare” och “pionjär” som “hela tiden framhåller att vi måste förstå språket som en integrerad del av vår livsform”.[8]

När multikulturalister talar om “vår” livsform aktar de sig dock noga för att nämna det egna landet. Vårt språk är tråkigt och fattigt på bilder. Idealiseringen handlar hela tiden om “cultures overseas” och deras språk som förtvinar under hotet från västerländsk imperialism. Både högerpopulisten och multikulturalisten tar oss liksom i kragen för att vi ska förstå att ett språk håller på att gå under. Den förre syftar på det egna språket och den senare på ett avlägset språk. Det är inte lätt att se skillnaden.

Det pågår en kamp mellan högerpopulister och multikulturalister om vem som är mest marginaliserad. Vi! ropar entouraget på Avpixlat. Nej, etniska och sexuella minoriteter! hävdar den
multikulturella vänstern.

En sista parallell mellan högerpopulister och dagens konservativa vänster är också den mest uppenbara. Den multikulturella vänstern talar ständigt om rötter, och tillhörighet, och identitet, och bakgrund, och historiska oförrätter. Det finns bara en grupp som inte heller kan få nog av allt det här – högerpopulister. Skillnaden är endast geografisk. Medan högerpopulisten inte kan få nog av ”våra” rötter och oförrätter mot ”oss”, men rycker på axlarna inför andras lidande, kan den multikulturella vänstern aldrig få nog av andras rötter och historiska utsatthet, samtidigt som man drar på munnen när den egna kulturens vedermödor kommer på tal.

Obegriplig debatt

Det går en avgrund mellan klassisk vänster och en multikulturell, konservativ pseudovänster. Men denna avgrund vill inte många prata om. Högerpopulism och multikulturalism är i princip samma sak. Men detta tycks ingen vilja diskutera. Dessa båda knutar gör den svenska politiska debatten obegripligt tilltrasslad.

Det är bekymmersamt att den multikulturella vänstern inte förstår vilka värden man försvarar. Man attackerar högerns nationalism, men ersätter den med en etnomystik som är minst lika konservativ. Kulturell självbelåtenhet hånas och hyllas på en och samma gång. Den enda radikala hållningen – att som liberal hävda att världen inte kan vara ett museum och att kulturer måste förändras – betraktas som urvattnad. Med vilka argument angriper man högerpopulistens antiintellektualism och primitivism? Genom att romantisera exotiska kulturer och på så vis försvåra social förändring. Tal om ”våra” rötter är rasism, men tal om andras rötter är antirasism. Var finns principen?

Det är inget fel i att vara konservativ. Många har en sentimental och pessimistisk världsbild. Men man bör åtminstone vara medveten om det. Det som gör det svårt att diskutera med dagens multikulturella vänster är just detta: de vet inte vad deras idéer betyder eller vart de leder. Multikulturalismen är en trojansk häst och fiendskapen mellan högerpopulister och dagens multikulturella vänster en politisk ironi. I själva verket är båda grenar på ett romantiskt träd med rötterna i tidig 1800-talsromantik.

Göran Adamson är docent i sociologi. Hans senaste bok på svenska är ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster” (Arx 2014).

 

Noter

[1] K. Johannisson, “I badhusen bryts tidens konflikter”. Dagens Nyheter den 14 maj 2016.

[2] Denna essä bygger delvis på G. Adamson et al, ”Johann Herder, early 19th century romanticism, and the common roots of multiculturalism and right-wing populism” (Telos, Vinter 2014).

[3] Richard Wolin, “Designer fascism”. I Richard J. Golsan (red.), “Fascism’s return: Scandal, revision, and ideology since 1980” (University of Nebraska Press 1998).

[4] En ambition som heter duga. Kenan Malik, “Making a difference: culture, race and social policy”. I Patterns of prejudice, nr 4 2005.

[5] Bernhard Suphan, “Herders sämtliche Werke” (Weidmann 1877-1913).

[6] Ibid.

[7] Ibid.  

[8] C. Taylor, “The importance of Herder”. I “Philosophical arguments” (Harvard University Press 1997).