Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?

De politiska grundfrågornas återkomst

Foto: StJohn.

Foto: StJohn.

Inget ont som inte har något gott med sig. Den eskalerande flyktingkrisen i Sverige hösten 2015 har medfört att politikens verkliga grundfrågor nu diskuteras. Björn Östbring drar skiljelinjen mellan medborgerliga och kosmopolitiska föreställningar – viktiga frågor om vi går en ny folkvandringstid till mötes.

Av Björn Östbring

Publiceras i Kvartal vol. 1 2016, online: 2016-04-06

I korthet

  • Flyktingkrisen blottade stora skillnader i synen på det svenska samhället och statens roll.
  • Välfärdsstatens ideal står mot kosmopolitiska idéer.
  • Vi tänker oss ofta att en stat definieras av geografiskt territorium. Men vad betyder geografiska gränser egentligen för frågan om medborgarskap? Migration handlar främst om rätten att leva i ett annat samhälle – inte om att röra sig i geografin.
  • Reformen för papperslösas utökade rättigheter i Sverige motiveras med universella värden, men förstärker i själva verket betydelsen av geografi och gränser.

Vågar man hoppas att den flyktingkris som eskalerade i Sverige under hösten kan få åtminstone en positiv effekt? Kan den leda till att vi, som medborgare och samhälle, utvecklar något större självkännedom? Att vi får syn på oss själva och kan diskutera grundvalarna för vår politiska gemenskap, dess egenheter och värden? Eller vad vi annars vill förändras till – och hur.

Vare sig vi vill det eller inte har vi plötsligt en dagsdebatt med omedelbar koppling till politikens verkliga grundfrågor. Vi måste därför lyfta blicken och samtala om dessa i ett tempo och temperament som inte präglas av akuta åtgärder eller undantagstillstånd. Här vill jag åtminstone göra ett försök, och ta tillfället i akt att fundera kring några av de fundamentala frågor som flyktingkrisen aktualiserat.

Staten och dess legitimitet

En modern stat präglas av att organisationen är suverän över ett territorium, där den har våldsmonopol gentemot invånarna. Staten skiljer sig från tidigare former av politisk ordning, dels genom kopplingen till territoriet, dels genom den ”opersonliga” relationen mellan styrande och styrda. Vår gemenskap och lojalitet är exempelvis inte längre knutna till en klanledare – den tydligaste form av politisk ordning som inte utgår från ett visst territorium. På samma sätt är vår lojalitet inte längre feodal eller dynastisk – våra skyldigheter riktar sig i dag inte mot kungar, prinsar, hertigar eller godsherrar. I det feodala Europa var gemenskap och jurisdiktion mer personliga än territoriella. En härskare styrde ”över människor snarare än land”.[1] De medeltida kungarna var ”Rex sveorum”, svearnas kung – inte Sveriges kung.

Statens framväxt innebar alltså att politisk ordning blev mer territoriell och mindre personbunden. Individens lojalitet, rättigheter och skyldigheter upphörde att vara knutna till härskare och knöts i stället till de opersonliga institutioner som gestaltar vår politiska gemenskap.

En sådan stat är beroende av föreställningar som ger legitimitet åt denna ordning. Staten måste uppfattas som moraliskt rättfärdig för att vi ska följa dess påbud och inordna oss under den. Det måste uppfattas som rätt och riktigt att betala skatt och låta tvister avgöras i dess juridiska institutioner. Legitimitet antas skapa denna typ av laglydnad och anpassning – ibland kallad ”quasi-voluntary compliance”.[2] En politisk ordning kan helt enkelt inte överleva enbart genom våldsmakt eller individers egenintresse. Kostnader för kontroll, straff och belöningar skulle till slut knäcka den.

Hur förhållandet ser ut mellan å ena sidan materiella faktorer och å andra sidan sociala och normativa föreställningar är en evig fråga. Men föreställningarna är intressanta, vare sig de betraktas som orsaker eller som symptom. Charles Taylor använder begreppet ”social imaginaries”, som han menar är avgörande för vilka sociala och politiska institutioner som är möjliga att legitimera.

Med social föreställningsvärld menar jag människors sätt att föreställa sig sin sociala existens, hur de hör samman med andra, hur de interagerar, vilka förväntningar som normalt uppfylls, och de djupare normativa uppfattningar och föreställningar som ligger till grund för dessa förväntningar. ... Den sociala föreställningsvärlden är den gemensamma förståelse som möjliggör gemensamma seder och en allmänt delad uppfattning om legitimitet.[3] [Min översättning.]

Kosmopolitiska idéer och medborgerliga ideal

Flyktingkrisen blottade en splittring i hur det svenska samhället och den politiska gemenskapen förstås på detta djupliggande plan – och den höjde insatserna.

Konflikten kan beskrivas som en krock mellan å ena sidan nationalstatliga och medborgerliga föreställningar om gemenskap, å andra sidan kosmopolitiska idéer. Mot det etablerade nationella sociala kontraktet står ett framväxande ideal om mänskliga rättigheter (MR). Å ena sidan en moral som knyter an till folkhemmets omsorg om de egna medborgarnas välfärd och säkerhet. Å andra sidan internationell solidaritet, och kritik av nationalstatens exkluderande natur.

När människor migrerar vill man flytta till samhällen, inte territorier.

Den senare berättelsen var fram till hösten 2015 dominerande i svensk offentlig retorik och framställdes allmänt som det upplysta synsättet, medan det nationalstatliga och partikulära ställningstagandet länge betraktats som problematiskt. Denna analys har i första hand förts fram av historikern Lars Trägårdh, som klev in i höstens migrationsdebatt genom att påpeka de medborgerliga idealens betydelse: det är trots allt just sådana föreställningar som underbygger svensk praktik. Välfärdsstaten gör skillnad mellan människor. Den sätter fattigpensionären i Malmö framför gatubarn i Nairobi eller flyktingar från Syrien. Trägårdh menar att det svenska samhällskontraktet – de föreställningar som bland annat får människor att betala skatt – innebär att fattigpensionären i Malmö, vars levnadsstandard trots allt är mycket hög med globala mått mätt, har intressen som måste gå före insatser för världens utsatta. När Trägårdh framförde detta budskap stod det i skarp kontrast till den mycket starka offentliga retoriken om mänskliga rättigheter och omsorg om flyktingar.

Historiskt sett är det tveklöst att medborgerliga ideal ligger bakom uppbyggnaden av den svenska välfärdsstaten. I boken ”Lärdomar” beskriver Ingvar Carlsson en läsupplevelse i ungdomsåren som påverkade honom djupt. Under en kursvistelse med SSU på Bommersvik år 1954 fick han av en ledare tipset att läsa ett tal av Per-Albin Hansson. Folkhemstalet.

I några få meningar lyckas Per Albin Hansson tydliggöra den socialdemokratiska visionen så att varenda medborgare, från Ystad till Haparanda, förstår. … Jag har svårt att somna, det känns som en religiös väckelse om än på det politiska området. Jag är 19 år och vet att jag vill kämpa för folkhemmet Sverige.[4]

I den mån sådana föreställningar blivit mindre vanliga i offentlig retorik och intellektuell debatt, har det uppstått ett glapp mellan praktik och ideologi i det svenska samhället. Hur motiverar vi omsorgen om ”de egna” medlemmarna, på en nivå långt över den misär som miljarder andra människor utstår, och i en tid då många miljoner flyktingar skulle vilja ta sig till länder som Sverige?

Konflikten fick en övertydlig illustration i november 2015, då MR-aktivisten och föreläsaren Milad Mohammadi ställde in en planerad ”inspirationsföreläsning” för de socialdemokratiska och miljöpartistiska riksdagsledamöterna. Mohammadi proklamerade att han, efter regeringens utökade passkontroller, förslag om tillfälliga uppehållstillstånd och ålderstester av ensamkommande, inte kunde förmå sig att tala inför församlingen, som i princip infört ett ”fascistiskt system”. Incidenten är i sig obetydlig, men symptomatisk: den ofrånkomliga krocken mellan en kosmopolitisk rättighetsaktivist och regeringspartierna i ett nationellt parlament.

Jämlikheten och samhällets åtaganden

Men det ska sägas att konflikten också återfinns inom riksdagen själv – fullt naturligt eftersom vi faktiskt har att göra med en djupgående skillnad mellan olika normsystem. Ett av regeringspartierna hade som bekant med mycket stor vånda gjort denna omsvängning till förmån för nationella intressen. Själva existensen av utpräglade kosmopolitiska ideal i ett nationellt parlament är ett intressant fenomen. Så här beskriver den framträdande riksdagspolitikern Johanna Jönsson (C) sitt politiska uppvaknande och engagemang:

Någon gång tidig vår 2013 såg jag under en och samma vecka två starka filmer om slaveriet i USA och dess avskaffande, ”Django Unchained och ”Lincoln. Där och då bestämde jag mig för att kandidera till riksdagen. Filmerna påminde mig så starkt om den situation vi idag befinner oss i där stora delar av världens befolkning helt saknar möjligheter, medan vi andra har allt. När det här nu jämnas ut kommer vi att uppleva stora konvulsioner. Jag tänkte att det kommer behövas politiker som klarar av att stå stadigt i det här, som inte ger upp. Och jag kände att jag hade ett personligt ansvar att göra allt jag kan. Så är det, varje människa kommer behöva bestämma vem man vill vara i det här. Vilken sida man vill stå på.[5]

Kontrasten mot Ingvar Carlssons motsvarande uppvaknande är slående. När Per Albin Hansson talade om ”kelgrisar och styvbarn” var det utifrån en nationell föreställningsvärld – landet mellan Ystad och Haparanda. Hansson och hans efterträdare kunde retoriskt använda idén om nationell gemenskap i sin strävan att minska klyftorna i samhället. Johanna Jönsson däremot har global jämlikhet i åtanke. Hon kritiserar det nationella värnandet av privilegier och välstånd i relation till flyktingfrågan, och det är tydligt att hennes föreställningsvärld är helt global: endast utifrån den premissen kan den globala ojämlikheten jämföras med slaveriet.

Detta är dock inte den enda skillnaden. Det ”gamla” sättet var att kombinera inhemsk jämlikhetspolitik med en biståndspolitik som skulle bidra till andra länders utveckling. Men för Jönsson är det inte en skillnad i betoning mellan dessa båda mål som frågan gäller. Hon drömmer inte om en generösare biståndspolitik. Den globala ojämlikheten och utsattheten motiverar henne i stället att vilja ”förändra våra system så att fler får plats”. Det signalerar att konflikten inte bara handlar om hur ”våra” intressen vägs mot andras, utan om djupare skillnader i hur individ och samhälle över huvud taget uppfattas.

Geografi är det enda som skiljer statens relation till en fattig i Nigeria från relationen till en papperslös nigerian i Sverige.

Det kan vara värt att reflektera över inhemsk jämlikhet som ideal. Och då menar jag inte de mest ambitiösa jämlikhetsambitionerna, utan de djupt liggande föreställningar som präglar moderna liberaldemokratiska samhällen. Här finns grundläggande jämlikhetsideal vad gäller levnadsvillkor och politiska rättigheter. I princip bör en enda typ av relation med staten finnas: medborgarens. Andra relationer och tillstånd betraktas som tillfälliga steg på vägen till fullt medborgarskap och moralisk inkludering i samhällsgemenskapen. Vi anser inte att ”andra klassens medborgare” är ett acceptabelt tillstånd.

Detta innebär att ju större åtaganden som den politiska gemenskapen genom staten har gentemot sina medlemmar, desto större potentiell börda innebär invandring, eftersom svårigheter på grund av annat språk, låg utbildning med mera, hindrar deltagande på arbetsmarknaden såväl som politiskt deltagande och social inkludering. År 1848 kunde en progressiv Chartist utropa:

The exile is free to land upon our shores, and free to perish of hunger beneath our inclement skies.[6]

Sedan dess har statens omsorger ökat och jämlikhetsidealet växt sig starkare. Migration till ett liberaldemokratiskt välfärdssamhälle blir därmed mer attraktiv – och mer problematisk av samma orsak. Att gemenskapens omsorg ökat innebär ett mer omfattande socialt kontrakt i betydelsen rättigheter och bördor.

Det är dessa ideal och åtaganden som gör att frågan om det finns fysisk ”plats” i ett land aldrig kan bli avgörande – vare sig plats i bokstavlig mening, eller ens i form av bostäder. Tyvärr har detta inte varit självklart i Sverige, och i den meningen är det just självkännedom vi behöver. Vi har nyligen haft en statsminister som dristade sig till denna fundering:

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig. De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.
Bildkälla: The Southern States of North America (1875).

Bildkälla: The Southern States of North America (1875).

För att Reinfeldts uttalande ska närma sig rimlighetens rike krävs antingen att jämlikhetsidealet slopas – så att radikal ojämlikhet accepteras – eller att den omfattande svenska rättighetskatalogen förvandlas till ett fladdrigt flygblad, det vill säga att statens ambitioner minskas tills bördor och rättigheter inte längre är ett avgörande problem. Huruvida Reinfeldt ”innerst inne” önskade den typen av revolutioner, tänker jag inte spekulera i. Huvudsaken är att dessa scenarier är svåra att föreställa sig i det svenska samhället utan sammanbrott eller kraftig politisk reaktion, åtminstone om förändringen är snabb.

Territorium och gemenskap

Frågan om kosmopolitiska kontra medborgerliga ideal kan komma att rucka på något än mer grundläggande. Det handlar om den närmast definierande föreställningen vad gäller staten: att territorium och politisk gemenskap är sammanvävda.

Det finns många goda skäl till att en gemenskap, med statens hjälp, vill kontrollera ett territorium. Många allmänna nyttigheter (”public goods”) kan antas vara möjliga endast under sådana förhållanden. Så det är självklart ingen tillfällighet att kopplingen mellan territorium och gemenskap existerar; den är en funktionell nödvändighet för den typ av samhälle vi har.

Men vad händer om man föreställer sig att gemenskapen i viss bemärkelse frikopplas från territoriet? Det första att notera är att om gemenskap görs oberoende av territorium – det vill säga om ”landet” Sverige i sociologisk mening förvandlas till en ”klubb” – blir det möjligt att kombinera fri rörlighet med en sluten gemenskap. Det må vara praktiskt ogörligt, men som tankeexempel går det att föreställa sig. Människors geografiska rörlighet kan lämnas oreglerad (det vill säga rätten att passera gränser och att uppehålla sig i ett visst territorium) utan att det medför några anspråk på att tillhöra en specifik politisk gemenskap.

Frågan om papperslösas rättigheter kommer att bli mycket tydlig och uppslitande i en snar framtid.

Vi kan då konstatera en självklarhet: när människor migrerar vill man flytta till samhällen, inte territorier. Att frågan benämns ”fri rörlighet” visar på den starka associationen mellan territorium och gemenskap i våra föreställningar. Kärnfrågan i migrationen handlar om att leva i ett annat samhälle – inte främst om rörlighet i bokstavlig mening.

Även om det kanske känns ovant att tänka på den politiska gemenskapen som frikopplad från territorium, är det en nyttig exercis. De stora framtidsfrågorna kan komma att handla om just territorieprincipen. Om den nuvarande migrationen är början på en ny folkvandringstid, så som vissa förutspår, behöver vi med öppna ögon diskutera följderna.

Det finns för övrigt också andra typer av förväntningar och lagstiftning som ger anledning att diskutera kopplingen mellan territorium och gemenskap, men då sedd ”från andra hållet”. Svenska medborgare på resa eller boende utomlands tycks utveckla allt högre förväntningar om hjälp från svenska beskickningar. Inom välfärdssystemet möter vi frågor om ansvar och finansiering av välfärdstjänster vid utlandsvistelse, exempelvis assistansersättning utomlands. Det är inte förvånande att sådana förväntningar ökar i en mer global tidsålder. Men det väcker nya frågor om territorieprincipen. Vilka åtaganden ”följer med” när den svenska medborgaren lämnar sitt territorium?

Störst betydelse lär dock frågan om papperslösas rättigheter få. Den är ännu relativt undanskymd, men kommer att bli mycket tydlig och uppslitande inom en snar framtid. Det är intressant att tendensen hittills varit att utöka rättigheterna för papperslösa, det vill säga för personer som formellt nekats inträde i den politiska gemenskapen, eller som inte sökt eller kunnat söka inträde i den. (”Gemenskap” i denna bemärkelse omfattar både medborgare och personer med uppehållstillstånd.) Människor kommer i besittning av ett knippe sociala rättigheter, som (viss) icke-akut vård och skola, enbart genom att passera gränsen. Eventuellt även rätten till försörjningsstöd, vilket flera rättegångar i åtminstone lägre instans har slagit fast. På många sätt kan denna utveckling ses som den yttersta triumfen för territorieprincipen och jämlikhetsidealet. 

Papperslösa och den politiska gemenskapen

Visserligen för detta oss åter till frågan om mänskliga rättigheter i konflikt med den exkluderande medborgarskapsmodellen. Men konflikten gäller framför allt förhållandet mellan territorium och politisk gemenskap. För om papperslösas utökade rättigheter innebär en vinst för MR-rörelsen, belyser det samtidigt dess inneboende problem, nämligen att det är och förblir enskilda stater som garanterar rättigheter (eller inte gör det).

Dessa reformer bör inte okritiskt betraktas som human och progressiv politik.

Faktum är att MR-förespråkare, paradoxalt nog, i praktiken ökar den moraliska och politiska betydelsen av territoriella gränser. I stället för att kanalisera omsorgen om de papperslösa genom att helt enkelt hävda deras rätt till inträde i gemenskapen – ”rätten till rättigheter”, för att citera Hannah Arendt[7] – har man valt att fokusera på de moraliska anspråk och krav som deras blotta geografiska belägenhet anses medföra. Den politiska ordningen måste nu tillgodose även positiva rättigheter för personer som den samtidigt exkluderar i formell mening. I praktiken innebär det att geografisk position och gränser ges större betydelse än förut. Geografi är ju per definition det enda som skiljer statens relation till en fattig i Nigeria från relationen till en papperslös nigerian i Sverige.

Att kräva utökade rättigheter för dem som inte är en erkänd del av gemenskapen är helt annorlunda än att hävda deras rätt till inträde i gemenskapen. Denna nya variant av ”rätten till rättigheter” utgör en modifiering av Arendt:

Rätten till rättigheter betyder i dag det universella erkännandet av varje människa som person, oberoende av nationellt medborgarskap. Medan det för Arendt till syvende och sist var medborgarskapet som garanterade att ens mänskliga rättigheter upprätthölls.[8] [Min översättning.]

Det är intressant att den traditionella varianten – krav på amnesti och inträde för papperslösa – inte har varit lyckosam i Sverige, medan den andra, som potentiellt innebär en mer grundläggande systemförändring, har fått genomslag. Frågan är bara om vi kommer att få se en rekyl.

De som anser att denna reform innebär framsteg bör fundera mer på de möjliga återverkningarna. Kanske går vi faktiskt en ny folkvandringstid till mötes. I så fall kan en sådan omedelbart territoriell syn på ”rätten till rättigheter” – där man kringgår de legala systemen för att pröva ansökningar om tillstånd att uppehålla sig eller bli medborgare i landet – på sikt börja motverka sitt eget syfte.

För även om reformen för papperslösas rättigheter motiveras med mänskliga rättigheter – som i teorin är oberoende av geografisk belägenhet – bygger den på föreställningar om att territoriet i sig är moraliskt relevant. Föreställningar som gör att frågan om delaktighet i den politiska gemenskapen kan reduceras till en territoriell avgränsning: samhället består av ”alla oss som lever här”.

Grunden för dessa föreställningar bör noga begrundas, även om svaren är långt ifrån uppenbara. Människor skiljer sig åt i språk och kultur, vilket gör att identifikation och gemenskap aldrig kan tas för givna. Idén att alla inom territoriet tillhör (eller borde tillhöra) samma gemenskap är därför troligtvis beroende av att inträde är reglerat och att integrationen fungerar väl. Faktiska känslor av gemenskap och samhörighet i mötet med andra är till syvende och sist viktigare än den abstrakta idén om territorium. Om glappet mellan princip och verklighet blir alltför stort – och om stora grupper inte ens formellt har ansökt eller accepterats som samhällsmedlemmar – är det inte säkert att den normativa kraften i territorieprincipen kommer att bestå.

Så länge papperslösa är ett randfenomen sker förmodligen inga förändringar i den ”sociala föreställningsvärlden”, men ett parallellsamhälle av papperslösa innebär per definition att den politiska gemenskapen inte längre är liktydig med de personer som lever och vistas i territoriet. I ett sådant läge är det mycket möjligt att helt andra föreställningar om gemenskap gör sig gällande. Det är inte svårt att tänka ut vilka typer av gemenskaper som står till buds om kriteriet ”vi som bor här” inte längre upplevs tillfredsställande. Det skulle bädda för att än fler människor börjar föreställa sig samhörighet längs etniska linjer.

Detta är naturligtvis spekulation – vi kan inte veta vilka långsiktiga effekter vi kommer att få se. Men det borde stå klart att dessa reformer inte okritiskt bör betraktas som sinnebilden av human och progressiv politik. Om vi för en diskussion som inte stannar på principnivå, utan tar hänsyn till konsekvenser i den sociala och politiska verkligheten, blir de normativa ställningstagandena verkligt svåra.

Björn Östbring är doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet och forskar inom politisk teori i frågor om migration, välfärdsstat och politisk ordning.

 

Noter

[1] H. Spruyt, ”The sovereign state and its competitors. An analysis of systems change” (Princeton University Press 1996).

[2] M. Levi, ”Of rule and revenue” (University of California Press 1988).

[3] C. Taylor, ”Modern social imaginaries” (Duke University Press 2004).

[4] I. Carlsson, ”Lärdomar. Personliga och politiska” (Norstedts 2014).

[5] ”Volymfrågan”. Johanna Jönssons blogg den 20 april 2015.

[6] Citerad i D. Miller, ”Immigrants, nations, and citizenship”. Journal of political philosophy, nr 4 2008.

[7] H. Arendt, ”The origins of totalitarianism” (Harcourt Inc. 1979).

[8] S. Benhabib, ”The rights of others. Aliens, residents, and citizens” (Cambridge University Press 2004).