Go West – Sverige efter alliansfriheten

Pragmatism, avsiktsförklaringar och låg försvarsförmåga – mycket är tidlöst i det nya säkerhetsläget

Foto: Steve Cukrov

Foto: Steve Cukrov

Sverige har levt i fred i drygt två hundra år, förkunnades det med stolthet kring nationaldagen i år – underförstått tack vare vår neutralitet. Det är varken helt sant eller relevant för framtiden, skriver Johan Wiktorin. Nu är Sveriges transatlantiska länk tydligare än någonsin.

Av Johan Wiktorin

Publiceras i Kvartal vol. 2 2016, online: 2016-06-13

I korthet

  • Sveriges moderna neutralitetspolitik utformades i slutet av 1940-talet. Den officiella devisen var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Men Sverige var i praktiken en del av det västliga försvarssystemet. Framför allt pågick samverkan med västmakterna inom underrättelsetjänsten och försvarsindustrin.
  • I och med EU-inträdet är vi inte längre officiellt alliansfria. Sedan 2009 gäller den så kallade solidaritetsförklaringen som innebär att Sverige ”inte kommer att förhålla sig passivt” vid angrepp på ett annat medlemsland eller nordiskt land. Trots detta är föreställningen om vår neutralitet fortfarande utbredd.
  • Det svenska försvaret är starkt krympt. Samtidigt har säkerhetsläget i omvärlden blivit alltmer instabilt. Ryssland upprustar och har stora fördelar i fråga om modern krigföring. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna står nu splittrade i säkerhetspolitiken. Medan S helt utesluter Natomedlemskap har allianspartierna i stället börjat förorda detta.
  • Nyligen blev det känt att Sverige skriver under en avsiktsförklaring om fördjupat militärt samarbete med USA och Storbritannien. Det innebär att vi samtidigt gör oss mer beroende av framför allt amerikansk utrikespolitik.

Få politikområden är så omgärdade av myter som den svenska försvars- och säkerhetspolitiken, fortfarande ibland benämnd neutralitetspolitik.

När Tage Erlander i slutet av år 1946 valdes till ny socialdemokratisk partiledare och statsminister fanns den politiska viljan och intellektet på plats för att bygga en modern neutralitetspolitik. Sverige skulle hålla sig utanför framtida krig med nya metoder, nämligen ett starkt försvar och en alltmer progressiv utrikespolitik som främjade diplomati och mänskliga rättigheter – och därmed i förlängningen svensk handel.

Det starka försvaret skulle vila på två fundament: allmän värnplikt för män och en egen försvarsindustri. I de tidiga versionerna fanns också planer på egna taktiska kärnvapen, något som förkastades på 60-talet. Den noga genomtänkta devisen blev: Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Vilseledande om neutraliteten

Hela tankekonstruktionen vilade på det lilla ordet ”syftande”. Vår avsikt var dold i det skenbart öppna uttrycket. Vem som helst kan syfta till vad som helst i säkerhetspolitiken, det är till intet förpliktigande. Omgivningen skulle bli varse att vi kunde inträda i det folkrättsliga begreppet neutralitet med ett starkt försvar till dess försvar. Samtidigt öppnade det för att slåss tillsammans med andra, eftersom det just bara syftade till neutralitet. Om vi hade blivit angripna av Sovjetunionen vore ju ingen neutralitet längre möjlig.

Moskva begrep naturligtvis hela tiden att Sverige var en del av det västliga försvarssystemet. Målgruppen för neutralitetspolitiken var det svenska folket och kalkylen var att det skulle acceptera att statsmakterna gjort vad man kunnat för att hålla landet utanför krig, men att man nu var tvungen att försvara sig tillsammans med västmakterna. Att slå vakt om folkviljan var alltså det centrala.

Målgruppen för neutralitetspolitiken var det svenska folket.

En parallell tankefigur fanns också när det gällde de skräckinjagande kärnvapen som producerades av de bägge stormakterna. Genom att stå utanför Nato försökte Erlanders regeringar undvika att göra Sverige till ett förstahandsmål för de strategiska kärnvapnen, de som kunde utplåna stora delar av våra befolkningscentra.

En tredje faktor utgjordes av hänsyn till Finland och risken för kontraproduktiva effekter av ett svenskt medlemskap i alliansen. Här föreställde sig de styrande att Finland ånyo skulle kunna bli ett ryskt storfurstendöme, om Kreml använde ett svenskt medlemskap som förevändning för att förbättra sitt militärgeografiska utgångsläge. Fruktan för att ha ryska styrkor förlagda på andra sidan Torne älv fick statsledningen att spela det säkra kortet.

Ännu år 2016 kan vi höra reportrar i statstelevisionen ställa frågor om avsteg från neutralitetspolitiken, trots att den rent bokstavligt är avskaffad.

I övrigt var det full aktivitet, om än dold i professionella dimmor. Framför allt pågick allt djupare samarbeten inom underrättelsetjänsten och försvarsindustrin, två vanligen undanskymda delar av länders säkerhetspolitik. Informationsutbytet blev alltmer kvalificerat när det gällde nya teknologier och insikter om Warszawapakten. Med sitt starka upprustningsprogram och sitt läge blev Sverige alltmer intressant för USA och Storbritannien i kampen mot kommunismen. Precis som sina motsvarigheter i Stockholm intog Washington och London en pragmatisk hållning, så länge svenskarna levererade. Intressena var i allt väsentligt delade och vi backades därför upp av en de facto-garanti från USA när det gällde vår säkerhet. Detta samarbete med västmakterna brukar kallas för den dolda alliansen.[1]

Med tiden bleknar dock minnena och nya strömningar med drömmar om nedrustning gjorde sig åter påminda under 70-talet, då Sverige mer än någonsin önskade sig fred. På andra sidan havet gjorde dock Sovjetunionen en sista kraftansträngning för att hänga med i kapprustningen och förde en aggressiv utrikespolitik på flera kontinenter, inte minst i Afghanistan. Även Sverige blev föremål för stormakternas intresse och hela 80-talet fylldes av rubriker om ubåtsjakter längs våra kuster. Försvaret förberedde sig för ett strategiskt överfall och en hel serie större övningar ägde rum år 1986 – 1993, som visade upp den svenska försvarsförmågan i all dess skrud. Så genomförde exempelvis det svenska flygvapnet under övning ORKAN år 1993 cirka 60 procent av antalet flygstarter som Nato med partners gjorde under Libyenoperationen år 2011, fast på sex dagar i stället för sex månader.

Medan vi varit upptagna med att exportera demokrati har de auktoritära krafterna vuxit sig allt starkare.

Med Sovjetunionens och Warszawapaktens sammanbrott kunde vi slutligen andas ut någon gång i mitten av 90-talet. I allt snabbare tempo började nu det svenska försvaret avvecklas, inte minst sedan det stod klart att vi skulle få en drömbuffert mot Ryssland med de baltiska staterna och Polen som Nato- och EU-medlemmar. Försvarsindustrin anvisades nya marknader och den allmänna värnplikten lades i träda år 2009.  

Av neutralitetspolitiken hördes ingenting från salongerna. Med EU-inträdet var vi inte längre alliansfria och snart försvann formuleringarna också ur högtidstalen. I juni 2009 lade Riksdagen fast den så kallade Solidaritetsförklaringen:

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.[2]

Tillsammans med EU:s fördrag 42.7 bildar detta grunden för vår postmoderna försvars- och säkerhetspolitik som ska hantera världen framöver. Problemet är dock dubbelt. Dels har svenska folket inte insett eller accepterat skillnaderna. Ännu år 2016 kan vi höra reportrar i statstelevisionen ställa frågor om avsteg från neutralitetspolitiken, trots att den rent bokstavligt är avskaffad. Dels är säkerhetsläget betydligt mer instabilt än vad de styrande vill medge.

Ryssland rustar upp

För medan vi har varit upptagna med att exportera demokrati har de auktoritära krafterna vuxit sig allt starkare. Redan år 2007 dundrade den ryske presidenten Vladimir Putin i München mot den rådande ordningen. Tack vare höga oljepriser kunde Ryssland amortera av statsskulden, köpa guld för sämre tider och rusta sina militära styrkor i vansinnestempo.

År 2010 presenterades den stora rustningsplanen och sex år senare kan vi konstatera att den står sig väl, trots sanktioner. Detta innebär att den ryska statsledningen redan nu förfogar över en förhållandevis välutrustad, vältränad och krigserfaren krigsmakt för att med militärt våld genomdriva sin politiska vilja.

Ryssland har lyckats klä sin transformation i en tankemodell om modern icke-linjär krigföring, den så kallade Gerasimov-modellen, efter den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov.[3] Denna modell försöker genom sammanhållna operationslinjer för diplomati, ekonomi, inrikespolitik, informationsoperationer och militär verksamhet nå samordnade strategiska effekter.

Det är viktigt att förstå den tonvikt som modellen lägger vid icke-militära medel, inte minst på informationsområdet. Medan militära medel används för att skrämmas och avgöra kamp, är de övriga medlen ständigt i aktion.

Å ena sidan en paranoid enväldeskultur som hastigt upprustar och sänker trösklarna för användning av militärt våld. Å andra sidan ett Europa som försakat sin krigföringsförmåga och har fullt upp med effekterna av finanskrisen och turbulensen i sitt södra grannskap.

Ryssland har flera starka fördelar i fråga om modern krigföring. Som en kultur med stark berättartradition har man rika källor att ösa ur när det gäller psykologiska operationer. Dessutom har man kombinerat detta med ett matematiskt synsätt på informationens spridning, som i viss litteratur betraktas som ett virus.

När Kreml gav order om annektering av Krim skred trupper i omärkta uniformer till verket. Västerländska medier utmanades. Kunde man säga att trupperna var ryska, när man inte kunde visa stöd för påståendet? Samtidigt började en skur av inlägg på sociala medier ifrågasätta ståndpunkterna i väst. Som nyhetskonsumenter översköljdes vi av relativiserande åsikter. Detta skapade en försiktighet som i sin tur försenade det strategiska beslutsfattandet.

På cyberområdet har Moskva också nytta av sin starka matematiska tradition. Det finns tillräckligt stor bredd för att tillgodose satsningar på området i den ryska statens tjänst. Under datorernas barn- och ungdom tvingades många ryska programmerare improvisera och samarbeta på grund av relativt tekniskt underläge. Lägg därtill ett starkt förmodat samarbete mellan framför allt säkerhetstjänsten FSB och den organiserade brottsligheten, där den senare kan utföra tjänster i utbyte mot mindre polisiärt motstånd. Den ryska organiserade brottsligheten på cyberarenan är framstående och har kontinuerligt under mer än tjugo års tid kunnat förfina sina metoder.

En tredje linje som makthavarna i Kreml gärna använder sig av är åtgärder för att stärka den politiska oppositionen hos sina motståndare. Det kan ske genom exempelvis subversion och finansiering av radikala organisationer, oavsett inriktning. Detta var en metodik som den sovjetiska eliten gärna tillämpade. Man infiltrerade och finansierade fredsrörelser, liksom terrororganisationer som IRA och ETA. Värvande av spioner och inflytelseagenter är andra instrument som starkt lever kvar. Alla dessa fenomen hotar informationssäkerheten i de samhällen som Ryssland konfronterar.

På den militära sidan har man fått större handlingsfrihet med allt mer kapabla enheter. Framstegen när det gäller obemannade farkoster och elektronisk krigföring är närmast okända i större kretsar i Sverige. Upprustningen har hittills inneburit att Ryssland kan genomföra två uthålliga mindre militära interventioner samtidigt. Enligt den svenska regeringen har Ryssland 25 000 soldater i östra Ukraina.[4] En expeditionsstyrka med framför allt flyg och helikoptrar verkar i Syrien.

Tidlösa fenomen uppträder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken år 2016. Vi försöker uppnå en åtråvärd buffert mot Ryssland. Vi samarbetar pragmatiskt med västmakterna och vi saknar den försvarsförmåga som krävs om en större väpnad konflikt skulle bryta ut i närområdet.

Samtidigt befinner sig förbanden i de västra och södra militärdistrikten i snabb expansion. Det innebär att de ryska styrkorna senast i höst kan uppnå lokal styrkeöverlägsenhet i Ukraina, Vitryssland eller en baltisk stat, om man snabbt skulle samla sina förband för anfall. Historien lär oss att sådana förlopp kan gå ganska fort, om tillräckligt stor överlägsenhet kan koncentreras till mindre områden.

Ett stort bekymmer är nämligen att väst, med undantag för USA, i praktiken saknar förmåga att uppträda på bortaplan i större omfattning. Storbritannien och Tyskland skulle i bästa fall kunna avdela 10 000 soldater inom en vecka till sina allierade, vilket är helt otillräckligt. Nu försöker Nato skicka runt bataljonsenheter i sitt östra område, men enheterna är fortfarande för små för att kunna stå emot rysk kraftsamling i en riktning.

Oro för kärnvapen

Därför är det också viktigt att bevaka vad som sker inom kärnvapenområdet. Tyvärr är utvecklingen negativ. Visserligen finns det nya START-avtalet som ytterligare ska begränsa strategiska kärnvapen, men kvalitativt bedriver Ryssland flera övningar om året där kärnvapentriaden flyg, ubåtar och silos övar på marken. Både nya robotar och stridsspetsar tas fram och för närvarande ligger Ryssland över den tillåtna nivå som ska råda år 2018.

När det gäller de taktiska kärnvapnen med en räckvidd på upp till 500 kilometer, utvecklar landet nya ballistiska Iskandersystem som komplement till sina markrobotbrigader. Dessa system kan ha räckvidd upp till 700 kilometer, enligt vissa kvalificerade bedömare.[5] I USA får bara modernisering ske av taktiska kärnvapen, då nyutveckling är förbjuden enligt lag. Ryssland har därmed skaffat sig ett klart övertag på området.

Iskander utprovas också i en kryssningsrobotversion, vilket innebär att man i praktiken kan använda dem som medeldistansrobotar. Dessa är förbjudna sedan ett avtal slöts mellan Sovjetunionen (Ryssland) och USA år 1987. Ryssland anklagas också av USA för att strypa funktionaliteten för en av sina strategiska robotar, så att den även kan fungera som medeldistansrobot. Därmed kan 80-talets oro över dessa vapen snart vara tillbaka i politiken.

Kärnvapnens räckvidd är stor nog att hota europeiska huvudstäder men inte för att nå USA, vilket skapar splittring mellan kontinenterna och ett dilemma för västs politiska eliter. Ska man bryta avtalet och föra fram ett system likt det man gjorde i och med Pershingrobotarna, trots stor risk för politisk turbulens? Eller ska man avvakta och lämna fältet öppet för ryska budskap till de europeiska ledarna om hur övergivna de blivit av Washington?

Den transatlantiska länken är tydligare än någonsin, men väldigt få vet om Sverige fått några nya garantier och än mindre vilka de i så fall är.

Det är mot denna bakgrund som säkerhetsläget i vår del av världen måste värderas. Å ena sidan en paranoid enväldeskultur som hastigt upprustar och sänker trösklarna för användning av militärt våld. Å andra sidan ett nominellt starkt Europa, som försakat sin krigföringsförmåga och som har fullt upp med effekterna av finanskrisen och turbulensen i sitt södra grannskap.

Det officiella Sverige har nu vaknat till. Trots Georgienkriget år 2008 och den stora ryska övningen Zapad år 2009, där överbefälhavaren Medvedev övade kärnvapenanfall mot Warszawa, låg regeringen Reinfeldts linje fast ända intill valet år 2014. En justering gjordes förvisso i Försvarsberedningens sista tid efter annekteringen av Krim våren 2014, men den var ganska obetydlig.

Med en ny regering på plats och en ny försvarsöverenskommelse skedde ett tillfälligt trendbrott i minskningen av försvarsförmåga. En viss satsning på ubåtsjaktförmåga mot främmande undervattensverksamhet och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland tillhörde de bästa framstegen i denna politiska samling.

I övrigt var det klent med framgång. Totalförsvarsbegreppet dammades förvisso av, men utan någon tilldelning av resurser. I stället började en spricka skönjas i säkerhetspolitiken mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna. De senare överraskade i sin första regeringsförklaring med att fullständigt utesluta Nato-medlemskap, något man aldrig gjorde ens under det kalla kriget. Allianspartierna övergav i stället sin traditionellt försiktiga hållning och började unisont förorda detsamma.

Sverige alltmer beroende av USA

Strax efter nationaldagen blev det känt att Sverige skriver under en avsiktsförklaring om fördjupat militärt samarbete med USA och Storbritannien. Den transatlantiska länken är tydligare än någonsin, men väldigt få vet om Sverige fått några nya garantier och än mindre vilka de i så fall är. En känslig punkt i sammanhanget är att vi samtidigt gör oss mer beroende av framför allt amerikansk utrikespolitik. Vi har alltså graviterat mot Atlanten på grund av försummade försvarsinvesteringar under lång tid.

Vi kan se hur tidlösa fenomen uppträder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken år 2016. Vi försöker uppnå en åtråvärd buffert mot Ryssland. Vi samarbetar pragmatiskt med västmakterna och vi saknar den försvarsförmåga som krävs om en större väpnad konflikt skulle bryta ut i närområdet. Något som tyvärr inte längre ter sig otänkbart, vare sig i Arktis eller i Östersjön.

Sveriges problem är inte den initiala försvarsförmågan. Svenska sjö- och luftstridskrafter med bra personal och kvalificerade vapensystem är farliga för angripare. Problemet är uthålligheten – i synnerhet som totalförsvaret saknar flera viktiga komponenter. Försvarsorganisationerna är så bantade att det kommer att ta lång tid att bygga ut dem, även om betydande resurser skulle tillföras. Detta är den största skillnaden mellan dagens läge och den tid då det senast luktade bränt utanför knuten. Det är en riskabel politik för en småstat.

Johan Wiktorin är ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin och vd för Brqthrough som utför uppdrag inom omvärldsanalys och informationssäkerhet.

 

Noter

[1] Efter Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” (Atlantis 2011).

[2] Utrikesutskottets betänkande 2008/09:UU11.

[3] Presenterad i den ryska tidskriften VPK (”Militärindustriella kuriren”) den 27 februari 2013.

[4] Statsrådet Peter Hultqvist tal vid Folk och Försvars seminarium i Stockholm den 25 maj 2016.

[5] Professor Stefan Forss.